Vetenskap - pseudovetenskap.

[Johan Ågren]

Postar det här i detta forumet, men skulle också ha kunnat besvärat vetenskapsforumet .

Vetenskapen har alltid historiskt sett trott att deras modell är överlägsen, även om den varit felaktig. Dagens vetenskap är morgondagens pseudovetenskap, och det som är pseudovetenskap idag kanske visar sig vara vetenskap i morgon. Vetenskapen har till exempel aldrig kunnat påvisa någon substans i t.ex. mediers förmågor. Det tycker jag är konstigt, men kanske förståeligt. Hur många tester har de gjort, när var? Inte kan alla indicier och människors berättelser endast vara vår vilja att det skulle existera någon form av sammanhängande funktioner bortom en värld av solid materia. Jag har själv upplevt det men skulle aldrig kunna göra ett vetenskapligt test då det uppträder spontant och under andra förutsättningar.

De som sett på "förnimmelser av mord" har i varje program kunnat se en uppsjö av indicier där det enda som får en betraktare att tvivla är tanken på att programmet är uppgjort, och att medierna har fått information i förväg. Jag har betraktat alla dessa program kritiskt och det skiljer sig väsentligt från hur mediernas normalt framställs som manipulativa och där de genom skicklighet förmår skaffa fram information. När två oberoende källor omnämner samma detaljer som de i förväg inte har någon information om, och detta upprepas program efter program så måste en kritiker i så fall ifrågasätta programmets trovärdighet när de säger att ingen information getts. Då får det hela en annan dimension, och är ren lögn. Vetenskapligt är det inte, men som indiciefamställning är det övertygande för en betraktare, och det borde det även vara för en grupp vetenskapsmän som gör statistik av indicierna.

Två oberoende personer har beskrivit dödsorsaken korrekt i varje program. Att de hittat platsen räknar jag inte med då kameramannen och programledaren gått med och ofrivilligt genom sitt kroppsspråk kan ha pekat ut riktning och plats, även om de gått bakom. De träffar rätt på offrets sociala bakgrund, familjestruktur, ofta namn, utseende, och detta görs parallellt av två oberoende personer i varje program. Sedan tillkommer unika detaljer som är specifika för de enskilda programmen. Har man sett alla program så får man sig en funderare.

Slutsatsen är att programmet är en bluff om mediernas förmåga är en bluff. Mitt sunda förnuft säger mig att så inte är fallet under de rådande omständigheterna, men jag kan ha fel, och därför är detta inte vetenskapligt. Det kan vara så att även om man gör 1000 mer program på samma område så kommer dessa program inte att kunna framställa samma statistik. Jag kan ha betraktat något osannolikt men som ändå är möjligt. På en evighet så är det troligt att en människa kan singla ett mynt och kronan dyker upp, låt oss säga 1000000 gånger i följd.

Vad som intresserar mig är den vetenskapliga modell som möjliggör sådana här fenomen, inte att bevisa att det finns "andar", då detta inte följer automatiskt. Jag vill också ha mer statistik och närvara själv vid dessa framställningar. Hur ska ett vetenskapligt test framställas så det likställs med samma situation? Om man ändrar i förutsättningarna för att framställa experimenten så är det kanske så att man kopplar bort funktionen som möjliggör den mediala förmågan, hur vet jag inte.

Johan

[Jonas Nystrom]

I praktiken är det vanskligt att göra experiment när det gäller andlig forskning, i praktiken kan det tyckas gå men kriterierna är vanskliga eftersom man rör sig med faktorer som ännu inte är fastställda (även om man kan ha hypoteser). Detta har att göra med intentionalitet. Är forskningsfältet på ett plan UNDER intentionalitetens plan så spelar denna ingen roll för resultatet men ligger orsakerna på samma plan eller högre, än intentionaliteten (och intentionalitet som sådan är andlig, inte fysisk) så påverkas utkomsten av orsaken till att man gör experimentet. Synska människor, medier osv har förmågor som visserligen kan vara upparbetade med stor självdisciplin men som ytterst sett är gåvor. Och det är från givarna av dessa gåvor som resultatet av eventuella experiment avgörs. Om väsen i en andlig dimension bestämmer sig för att ett experiment ska utfalla positivt så kan det med andra ord göra det men det är som att bevisa att jag finns genom att ringa upp mig på telefon. Jag vet att du ringer men kan välja att inte svara. Då är det alltså "bevisat" att jag inte finns! (?). Redan kvantfysiken har detta problem. Metafysisk forskning har alltså andra kriterier än fysisk och subfysisk forskning. Experimenterande bygger på tvivel men den andliga dimensionens väsen nalkas man sällan med hjälp av tvivel! Magi kan ha kraftfulla och påtagliga verkningar och är både konst och vetenskap men faran för missbruk skulle vara allt för stor om vi människor skulle kunna kommendera över det metafysiska på samma premisser som vi kan kommendera det fysiska. Det vore opassande att befalla över änglar... Därför låter magiker och ockultister sig hellre göras till åtlöje än de försöker "bevisa" sanningen i det de gör. De medier som går ut i media (ähum) saknar ofta den nödvändiga bildningen för att förstå detta. Vilket kanske är tur. Annars hade vi inte fått se så mycket spännande på TV!

Sedan kan man alltid fundera över värdet av att leva genom TVn...

jn

[Jonas Nystrom]

Här följer slutklämmen i näst sista kapitlet av boken Teosofi av Rudolf Steiner (min översättning från 1904 års tyska). Steiner (1861 - 1925) var en naturvetenskapligt skolad ockultist. Vi hoppar mitt in i en rätt saftig beskrivning av människans aura, alltså hennes psykiska utstrålning såsom den kan te sig för en skolat synsk människa (hur en sådan skolning kan gå till beskriver han senare). Slutklämmen handlar just om det där med experiment och vad du kallar medialitet. Varsågod:

1.5 De tre skiktens karaktär
Den synske ser alltså en människas inre egenskaper i auran. Möter han en impulsiv, reaktiv och lidelsefull människa som lever för stunden så ser han det första skiktet i grälla nyanser medan det andra skiktet är tunt och svagt och det tredje knappt finns. Bara här och där syns en liten färggnista som tyder på att ett anlag till det eviga lever i människan även när det hindras av sinnliga lidelsers inflytanden. Ju mer någon befriar sig från sina drifters tvång desto mindre påträngande blir aurans första skikt. Då växer det andra skiktet och auran blir mer lysande. Ju mer någon visar sig leva för det eviga desto mer syns det tredje skiktet med sina underbart strålande färger och former. Genom detta skikt strålar människans gudomliga natur in i det jordiska. Sådana människor är som gudomliga facklor som lyser upp världen med sin utstrålning. I detta tredje skikt visar det sig i vilken mån en människa kan leva för andra, för det sanna, det sköna och det goda och vilka självövervinnelser hon är kapabel till för den större helhetens skull. I auran visar det sig vad någon gjort av sina liv på jorden.
I alla tre skikten finns många olika färgnyanser. Dessa förändras i takt med människans inre mognad. I det första skiktet kan man se ett outvecklat, driftstyrt liv speglas i alla matta och grumliga nyanser mellan rött och blått. Grälla röda nyanser tyder på sinnliga begär, stark könsdrift och glupsk aptit. Gröna nyanser i detta skikt tycks mest förekomma hos lata frossare. Brungröna och gulgröna färger visar sig när någon känner starka begär efter något de inte kan hantera. Detta är inte ovanligt bland moderna människor. En personlig självkänsla som har sina rötter i lägre böjelser och alltså egentligen är djupt egoistisk visar sig i smutsgula till bruna schatteringar. Men det djuriska driftlivet kan ju även vara vackert. Det finns en naturlig uppoffringsförmåga även inom djurriket. Det mest fulländade exemplet på en sådan drift ser vi i den naturliga moderskärlekens skönhet. Sådana osjälviska drifter visar sig i aurans första skikt som ljusröda och rosa nyanser. Feghet och rädsla för starka sinnesintryck visar sig i detta skikt som brunblå eller gråblå färger.
Även det andra auraskiktet har mycket varierande färger. Här visar sig en starkt utvecklad självhävdelse, stolthet och äregirighet som bruna till orangea former. Nyfikenhet visar sig som lysande orangea fläckar. Ljusgula nyanser kommer av klart tänkande och intelligens medan gröna färger speglar saklig förståelse. Barn som har lätt att fatta har mycket grönt i detta skikt. Gröngult tyder här på god minnesförmåga. Rosarött antyder en välvillig och kärleksfull läggning och blått är ett tecken på vördnadskänslor. Ju mer dessa närmar sig religiös innerlighet desto mer lila blir de. Idealism och livsallvar uttrycker sig i indigoblå nyanser.
Det tredje skiktets grundfärger är gult, grönt och blått. Ljust gult blir det när tänkandet fylls av höga och omfattande idéer som ser det enskilda ur de stora andliga perspektiven. När tänkandet är intuitivt och helt fritt från kroppsbundna föreställningar blir det gula gyllenglänsande. De gröna tonerna uttrycker här allomfattande kärlek. Blått tyder här på förmågan att offra sig för andra utan att ens tänka på sin egen välgång. Stegras denna förmåga och blir till en stark vilja som tjänar det goda i världen blir det blå ljusare och övergår i lysande lila. Nyanser som har en dragning åt orange visar sig bland det gula när det fortfarande finns kvar rester av egoistisk stolthet och äregirighet trots en i övrigt mogen själ.
Färgerna i detta skikt av auran skiljer sig ganska mycket från färgerna i sinnevärlden. Aurans färger är i detta skikt oändligt mycket vackrare.

1.6 klarseende och naturvetenskap
För att kunna bedöma denna beskrivning av auran måste man förstå att klarseendet är en utvidgning och fördjupning av det man redan ser i sinnevärlden. En bildat synsk människa har fördjupat sig i den delen av själslivet som har en rent andlig verklighet. Detta har ingenting att göra med auratolkningar ur hallucinatoriska tillstånd (eller magnetkamerafotografier, öa) utan med konkreta insikter grundade på en medvetet uppövad andlig uppmärksamhet.
Det ligger nära till hands att fråga efter experimentella bevis när det gäller auraseende, t ex genom att en grupp påstått synska människor individuellt får beskriva ett antal slumpvis utvalda människors auror. Stämmer beskrivningarna överens kan man med naturvetenskaplig heder i behåll anta att människan objektivt sett har en aura. Men riktigt så enkelt är det inte. Den som är medvetet synsk har arbetat med sig själv, det är så han fått sin skådargåva. Men själva klarseendet är just en gåva. Han har inte tvingat sig till denna förmåga; vad man ser beror inte på en själv utan på vad andliga väsen vill låta en veta. Avsikten att se auran är inte orsaken till att man ser den. Men i vetenskapliga experiment är just avsikten det primära. Och den andliga dimensionen låter sig inte styras av jordiska avsikter. Ett eventuellt experiment skulle alltså behöva utföras från de andliga dimensionerna – där måste ett väsen i så fall hysa avsikten att uppenbara en eller flera människors tankeformer för en eller flera skådare. På grund av en rent andlig impuls måste dessa sedan träffas och göra sina iakttagelser. Då skulle deras iakttagelser också helt säkert vara samstämmiga.
Man kan alltså inte experimentera med det andliga i samma mening som med det fysiska, hur paradoxalt detta än låter för ett naturvetenskapligt tänkande. Om en synsk människa t. ex. får ett besök av någon han inte känner kan han inte utan vidare bestämma sig för att betrakta dennes aura. Auran ser man om det finns någon andlig mening med att man ska det – om förutsättningarna är upparbetade. Det är detta upparbetande av förutsättningar som övningsvägen handlar om.

[etna]

Jag är mycket intresserad av samma sak som du, Johan. Jag har inte följt den här serien på 5:an, men har sett några program och är imponerad över det jag har sett. Jag brukar också se "Andarnas makt" i TV 4+, där man också får se medier i arbete, på ett annat sätt.

Efter vad jag förstår så pågår det en hel del forskning på det här området. Men vad jag också förstår så har man inte uppnått något svar med signifikans på frågan om det finns människor med "äkta"medial förmåga.

Jag undrar om det behövs? Är det alldeles nödvändigt att leda den här frågan i bevis? Jag är personligen alldeles övertygad, utan vetenskapens hjälp. Jag tror inte nödvändigtvis att alla som påstår sig ha medial förmåga verkligen har den...men jag är också övertygad om att den finns, i olika grad hos olika medier.

mvh etna

[Jonas Nystrom]

Skrivet: Fre Jan 23, 2004 23:51 Ämne: magi och experiment

--------------------------------------------------------------------------------

I praktiken är det vanskligt att göra experiment när det gäller andlig forskning, i praktiken kan det tyckas gå men kriterierna är vanskliga eftersom man rör sig med faktorer som ännu inte är fastställda (även om man kan ha hypoteser).

En konstig upprepning av ordet "praktiken". Det skulle naturligtvis ha stått:

I praktiken är det vanskligt att göra experiment när det gäller andlig forskning, i teorin kan det tyckas gå...

jn

[Marvin]

Efter vad jag förstår så pågår det en hel del forskning på det här området. Men vad jag också förstår så har man inte uppnått något svar med signifikans på frågan om det finns människor med "äkta"medial förmåga.

Det har forskats i över 150 år på paranormala fenomen och hittills har ingen kunnat prestera ett upprepbart experiment som bestyrker existensen av övernaturliga fenomen. Kort sagt, det finns inget forskningsområde inom vilket man lagt ner så mycket tid och resurser utan att kunna prestera ett enda resultat som nått debattrationalitet bland auditoriet.

Jag undrar om det behövs? Är det alldeles nödvändigt att leda den här frågan i bevis? Jag är personligen alldeles övertygad, utan vetenskapens hjälp.

Behövs bevis. Nej naturligtvis inte. Religiösa människor behöver inte bevis för Guds existens, det strider mot deras tro att kräva bevis, det är underkastelse till den sanna läran som krävs, dvs att acceptera ett budskap utan att några förnuftiga skäl redovisas. Det beror helt enkelt efter vilka kriterier du vill leva ditt liv.

[Jonas Nystrom]

Man kan alltså inte experimentera med det andliga i samma mening som med det fysiska, hur paradoxalt detta än låter för ett naturvetenskapligt tänkande. Om en synsk människa t. ex. får ett besök av någon han inte känner kan han inte utan vidare bestämma sig för att betrakta dennes aura. Auran ser man om det finns någon andlig mening med att man ska det – om förutsättningarna är upparbetade.

Här handlar det alltså varken om blind tro som kräver tankens tigande eller blind skepsis som kräver yttre bevis utan om att lära sig att se.

jn

[Fann]

Behövs bevis. Nej naturligtvis inte. Religiösa människor behöver inte bevis för Guds existens, det strider mot deras tro att kräva bevis, det är underkastelse till den sanna läran som krävs, dvs att acceptera ett budskap utan att några förnuftiga skäl redovisas. Det beror helt enkelt efter vilka kriterier du vill leva ditt liv.

Så kan man kanske säga men som ivrig anhängare av det fantastiska mänskliga förnuftet måste jag protestera mot tanken att det inte skulle kunna finnas några begränsningar i detta förnuft. Så underbart begåvade är vi ju att vi till och med klarar av att se att vi har en begränsning (ibland i alla fall). Det får väl även anses vetenskapligt bevisat att vi inte ens räcker till för att förstå oss själva. Man behöver bara fundera över sådant som "tid" och "oändlighet" en stund för att inse att intellektet är begränsat. Det bevisar i sig ingenting utom att det bör vara förnuftigt att utgå att vi själva inte kan veta och förstå allting.

Min egen "otro" har inget med rationella överväganden att göra, det bara är så som jag ser tillvaron. Att jag ser den som jag ser den har givetvis med uppväxt att göra och att jag genom den uppfattar det som att regligiösa föreställnngar går att förstå på andra sätt än att de är "sanna". Men mitt förnuft säger mig att i dessa frågor kan varken jag eller någon annan veta något.

[Marvin]

Så kan man kanske säga men som ivrig anhängare av det fantastiska mänskliga förnuftet måste jag protestera mot tanken att det inte skulle kunna finnas några begränsningar i detta förnuft. Så underbart begåvade är vi ju att vi till och med klarar av att se att vi har en begränsning (ibland i alla fall). Det får väl även anses vetenskapligt bevisat att vi inte ens räcker till för att förstå oss själva. Man behöver bara fundera över sådant som "tid" och "oändlighet" en stund för att inse att intellektet är begränsat. Det bevisar i sig ingenting utom att det bör vara förnuftigt att utgå att vi själva inte kan veta och förstå allting.

Protestera gärna, men inte mot mig, jag håller med dig. Det upphäver dock inte att vi gör rätt i att avfärda påståenden om det inte redovisas några förnuftiga skäl för dem. Vad gäller parapsykologi behöver de för min egna del inte ens försöka förklara sambandet, även om det vore att föredra. Det räcker om de kan etablera ett annars oförklarligt (paranormalt) samband som är möjligt att duplicera. Det finns US $ 1 miljon att hämta för den som vill göra sig besväret och påvisa paranormala fenomen under kontrollerade förhållanden.

Min egen "otro" har inget med rationella överväganden att göra, det bara är så som jag ser tillvaron. Att jag ser den som jag ser den har givetvis med uppväxt att göra och att jag genom den uppfattar det som att regligiösa föreställnngar går att förstå på andra sätt än att de är "sanna". Men mitt förnuft säger mig att i dessa frågor kan varken jag eller någon annan veta något.

Om vi bryter ut sista meningen håller jag med dig.

[Jonas Nystrom]

Ja, den där sista meningen tycks mig en smula förmäten.
Är kunskapsförmågans gränser givna en gång för alla och är de samma för alla?
Erfarenheten säger oss att gränserna skjuts fram varje gång vi befinner oss på randen av dem, vilket vi sällan gör någon längre tid i sträck eftersom det är ångestframkallande. Vad man utgår från, generellt i det kantianska arvet, är en sorts kollektiv kunskapsgräns. Och alla vet att kollektivets evolution är oändligt långsam jämfört med individens. När individen individuerar sig och bryter ut ur kollektivet och dess antaganden - ut ur The Matrix säger man väl idag - så vidgas även kunskapsgränserna båda kvantitativt och kvalitativt. Ta det som en hypotes eller gärna för mig som ett påstående, ett utmanande påstående, om du inte själv har erfarenheten.

jn

[Jonas Nystrom]

http://www.therota.co.uk/occult/tf/tfcont.htm
http://www.therota.co.uk/occult/tf/tfintro.htm
http://www.therota.co.uk/occult/tf/tfaff.htm
http://www.therota.co.uk/occult/tf/tfdev.htm
http://www.therota.co.uk/occult/tf/tfint.htm
http://www.therota.co.uk/occult/tf/tfang.htm
http://www.therota.co.uk/occult/tf/tfsymp.htm
http://www.therota.co.uk/occult/tf/tffear.htm
http://www.therota.co.uk/occult/tf/tfgreed.htm

De får tala för sig själva

jn

[Fann]

Ja, den där sista meningen tycks mig en smula förmäten.
Är kunskapsförmågans gränser givna en gång för alla och är de samma för alla?

Hmm nej jag insåg att formuleringen var lite inkonsekvent. Det är klart att om jag inser att jag har begränsningar i vad jag kan veta och förstå så kan jag heller inte veta vad andra kan veta och förstå. Men jag kan ändå tycka att det är en förnuftig utgångspunkt att tänka sig att även andra har begränsningar. Att ingen kan förstå och veta allt. Men det är ingen logisk slutledning, utan induktiv. Men även sådana hör till förnuftet..

[Jonas Nystrom]

Men varför detta infantila tänkandet i allt eller intet! Är det inte resonligare att tänka i banor som mindre och mer, både när det gäller art och grad, kvalitet och kvantitet?

jn

[Fann]

Men varför detta infantila tänkandet i allt eller intet! Är det inte resonligare att tänka i banor som mindre och mer, både när det gäller art och grad, kvalitet och kvantitet?

jn

Infantil. haha jo det kan tänkas just nu är jag rätt trög i roten i varje fall, det får jag erkänna.... vad MENAR du? Att man inte kan veta "allt" - menar du överhuvdtaget idén om "allt". Jag säger ju inte "inget" så vitt jag kan se, dvs att man inte kan veta något alls. jag vet inte om du pratar om innehåll eller personer... Nå alltihop handlade om nåt annat egentligen tror jag... det var visst nåt med om det var förnuftigt att tro på det ena eller andra vill jag minnas. Återgå till det du. Jag ska inte störa, den diskussionen blandar jag mig inte i.

[Jonas Nystrom]

Det är klart att om jag inser att jag har begränsningar i vad jag kan veta och förstå så kan jag heller inte veta vad andra kan veta och förstå. Men jag kan ändå tycka att det är en förnuftig utgångspunkt att tänka sig att även andra har begränsningar. Att ingen kan förstå och veta allt.

Att ingen kan veta "allt" är nog de flesta överens om! Och inte ens den mest hårdnackade agnostiker menar i praktiken att man inte kan veta någonting alls. Ty menade han det så skulle han ju mena sig veta att det är så och därmed vederlägga sin egen tes. Frågan blir då¨nödvändigtvis VAD man kan veta och under vilka betingelser.

Länkarna ovan går till illustrationer av tankeformer som klarseende iakttagits av två av samvetenskapens pionjärer i modern tid. Se om du kan känna igen någon av dem, det tycker jag vore spännande (och skit i den engelska texten så länge tills du är otrögare i roten!)

jn