Kul med så många svar!
Tractatus skrev:Ur ett subjektivt perspektiv tittat har man lyckats i livet om man blickar tillbaka och helt enkelt är tillfredställd med vad man åstadkommit.
Så att lyckas i livet skulle kunna vara att vara tillfredsställd med vad man åstadkommit i livet? Vad skulle du i så fall vara nöjd med att ha åstadkommit?
archaxe skrev:Jo, att ha mycket pengar är faktiskt logiskt (och semantiskt) ekvivalent med att ha lyckats i livet. Det är många som inte tror det, men så är det faktiskt.
Puh, skönt att någon reder ut de logiska ekvivalenserna! Nu när detta är gjort kan vi lämna detta och gå vidare med rent personliga uppfattningar (om än aldrig så ologiska) om vad det innebär att lyckas i livet.
"Alternativa människor" är ju de som mår sämst av alla, inte sant?
Kan man inte köpa MåDåligt(TM) som livsstil på H&M? Jag tror det finns tre (minst!) huvudtyper här:
(i) en stor massa som förnekar att skit och lidande är en stor och viktig del av livet och försöker sopa det under mattan med rikliga mängder alkoläsk, julhets, manisk bärplockning, släktmiddagar, påklistrade leenden och ett glatt "HÄJ!" till chefen varje morgon
(ii) subkulturen MåDåligt(TM) som reagerar på den första gruppens hyckleri och ägnar sig åt lidanderomantik så det blir lika fel, fast åt andra hållet
(iii) en liten grupp människor utan andra förenande kännetäcken än att de inte förtrycker eller överuttrycker någon aspekt av livet. De lider och njuter, men de lider inte av att de lider och de njuter inte av att de njuter. Hela skillnaden.
archaxe skrev:Denna insikt skulle man ju i så fall bara ha periodvis. jag tror definitivt det är möjligt att vara konstant lycklig, och att så få av oss är det beror på ren jävla lathet och dålig karaktär. Jag är lat och slö, men så har jag det lite småtaskigt också, och jag tror det gäller de flesta.
Jag håller med fullständigt. Här kommer ett tankesteg till på samma stege: Låt säga att du lyckas. Hur ENSAM tror du att du kommer att vara då på en skala? Det finns en djup gemenskap i olycka. När du väl ÄR där kommer detta inte att göra dig något, men det förklarar varför lättjan och rädslan blir sådana effektiva mördare av de som SÖKER lyckan.
archaxe skrev:Ja, nu är det ju himlen som är fylld av horor, brinnande lavaflodar och sprit i överflöd, medan helvetet kryllar av änglar, harpmusik och trädgårdsarbete. Jag förstår inte varför du vill dit, enligt din beskrivning verkar du också vilja till himlen. Begreppsförvirring å det grövsta.
Den enes himmel är den andres helvete! Det är individanpassat. Gary Larson visade detta i en härlig strip där en nyligen avliden musiklärare beledsagas av djävulen in i ett rum fullt av feta, unga banjospelare. Själv tror jag att vi kommer att få brinna allesammans, men uppehållstiden varierar. Skitigare vägger måste man blästra hårdare.
I alla fall, här kommer mitt förslag på att lyckas i livet:
1. Att göra vad situationen kräver! Så enkelt - och så svårt - är det. När så krävs driver man månglarna ur templet. När så krävs vänder man andra kinden till. Men den som av feghet allena vänder andra kinden till när situationen kräver något annat har misslyckats!
2. Hur ska man då veta vad som är rätt, vad situationen kräver? Man kommer att göra missbedömningar, fega ur, vara dumdristig, handla överilat, grubbla för länge o.s.v. Man kommer alltså att misslyckas. När man misslyckas kräver situationen att man lär sig av sitt misslyckande. Ja, det krävs även att man lär sig av sina lyckanden! Så kan man alltså vända ett misslyckande till ett lyckande, genom att lära sig av det.
3. Ett tredje är också av vikt för att lyckas i livet. När man i slutet av sitt liv blickar tillbaka och funderar på hur man lyckats i livet, och ser var man lyckats och var man misslyckats och vilka lärdomar man också dragit av det; då gäller det att veta vilka lärdomar man faktiskt tillägnat sig och vilka man ännu inte tillägnat sig. Även om man misslyckas ytterligare en gång genom att inte lära sig av sitt misslyckande får man här en chans till! Så länge man vet vad man vet och vad man i dagsläget inte vet, är man inte fast i sitt misslyckandet och får ständigt nya chanser att lyckas.
Så är det nämligen med lyckanden och misslyckanden: de är inte statiska eller permanenta utan har ständigt potentialen att förbytas i varandra. Om detta skriver Mäster C såhär vackert:
Men lyckan har en förgiftad tagg
Som man bör noga undvika
Hon stannar gärna i några dar
Men om du vill hålla henne kvar
Blir hennes ögon iskalla
och du blir bitter som galla
