Algotezza skrev:Det vi spontant kallar "verkligheten" är en representation vi skapar och omskapar kontinuerligt genom hur vi tolkar och sätter samman våra sinnesrapporter. Redan det vi kallar "det jag upplever här och nu är en tolkning", innan vi gör en medveten tolkning. Denna representation finns och skapas "i vårt medvetande" bättre än så har jag svårt att lokalisera densamma. Beroende på hur våra sinnen fungerar och vad vi upplevt tidigare och hyfsat förstått och har begrepp för samt de behov vi har kommer denna reprrsentation att få olika egenskaper. Den är något vi ständigt omskapar och den präglas av våra personligheter, dvs. förmågor, sinnen, erfarenheter. Det är därför vi kan spegla oss i andra, för bilden av dem har vi själva skapat i vår representation av den protovärld dit våra sinnen är riktade. Därmed är ju även nuet en del av vår representation eller konstrukt, Vår livsscen. Det tar viss tid att skapa representationen så vårt nu är en bild av vad som hände för en stund sedan och som sinnena snappat upp. Allt äger rum i "vårt medvetande".
Ja precis. Vi har alla en tillgång till "verkligheten" som en direkt erfarenhet med en föreställningsförmåga att tänka oss saker inför den. Denna är en kombination av a-priori förmågor och posteriori sammansatta saker från vår förmåga och intrycken från världen och hur den förmågan genererar "verkligheten". Detta ser jag som en kreativ "fiktiv process". Att ta den för att visa oss en objektiv verklighet, utan citationstecken, blir filosofiskt tveksamt menar jag. Med andra ord, det är inte genomtänkt.
En metafor är att det vi kallar verkligheten är något som visas på/i medvetandet på samma sätt som en bild visas på en tv-skärm där tv-skärmen är vår a-priori förmåga att ha kontakt med saker vi erfar. Erfarenheten existerar som en konsekvens av förmågan på samma sätt som bilden på en tv syns eftersom tvn är designad för att visa just en sådan bild.
Varken signalen eller tvn är "verkligheten i sig" utan istället finns ett index mellan inre och yttre ontologiska processer som tillsammans sätter ihop en komplex modell som förhåller dessa till varandra.
Vedantas modell av Gud (Brahman) menar att det är exakt så här det fungerar och att någon "Gud" inte kan förnimmas med dessa system alls, varken inre eller yttre, utan istället kan medvetandets natur "vakna till sin egen natur" som är oseparerbar från "Guds". Man kan alltså inte veta något om Gud med någon förmåga utan endast genom varandet av existensens natur, som är Brahman.
Där frågar man inte "finns Gud?" utan istället "vad är existensens ultimata natur?" eller "vad är medvetandets ultimata natur?" men svaret man får kan inte vara något empiriskt eller föreställt, då är det inte det ultimata svaret. Syftet med frågorna är att sortera bort allt man tagit för verkligt till fiktion/maya för att peka på "det enda verkliga" som är Gud.
Egentligen är det inte heller medvetandet som är Gud, det är bara det som innehåller "minst av det som INTE är Gud", på samma sätt som en spegel inte innehåller det som speglas i spegeln.