Om vi talar om påståenden som rör verkligheten så är Tarskis formella definition oantastlig.
Problemet för oss stackars människor är hur vi vet när påståendet som rör verkligheten verkligen tillhör verkligheten.
Platons grottliknelse ger oss ett banalt svar: Gå ut i verkligheten och se efter!
Min hjälte Aristoteles sa att så enkelt är det inte. Vi är (bara) människor och vi kan bara förstå verkligheten utifrån våra förutsättningar. Han listade dem och satte så småningom sin prägel på västerlandets visdomstradition.
Sanningar är propositionella - en tanke helt i linje med Aristoteles, Kant och fenomenologerna efter honom.
15 juli skrev jag "Nu är dock propositioner/påståenden de enda vi har för att kommunicera och propositionella sanningar är av typen "A är sann om, och endast om, B är sann" där A och B är påståenden."
Sanning utesluter inte subjektivitet i den mening att vi är (bara) människor och har som art begränsade resurser likt alla andra arter att kliva ut ur grottan och "se efter" - vi kan/måste göra så gott vi kan utifrån våra begränsningar. Och det gör vi! Vetenskaplig metod är ett viktigt steg.
Algotezza skrev:Hubert skrev:Tarskis formella definition är oantastlig som jag ser det.
Den gäller oavsett hur vi definierar verkligheten - ett euklidiskt universum eller Harry Potters värld eller min/din/vår delade verklighet eller ett relativistiskt universum eller Matrix eller något annat.
Pilatus skrev:Alfred Tarski (1901-1983) ansåg att sanning är ett objektivt och formellt definierbart begrepp. Tarski ansåg att en sats är sann om och endast om den korresponderar med verkligheten.
Jag tror att detta är en bra och tillräcklig beskrivning av sanning. Därmed behövs inte någon förstärkning eller relativisering av sanningsbegreppet. Sanningsbegreppet är dessutom objektivt, vilket innebär att det inte är beroende av subjektiva uppfattningar eller tolkningar.
Var det vad Tarski ansåg? Det var hans åsikt alltså? Hur objektivt blir det? Det finns fler definitioner av sanning, t.ex. koherens.
Vad jag kan se av resonemanget ovan handlar det i grunden om olika personers åsikter som själva väljer att kalla sina åsikter objektiva och det sanningsbegrepp de valt för objektivt.
Men låt oss säga att vi kan använda korrespondens mellan en språklig utsaga och verkligheten som en definition av sanning. Utsagor måste tolkas och vad som är verkligt måste vi komma fram till. På vilket sätt utesluter detta subjektivitet och relativitet? Bara för att nämna några svårigheter.