suchanother skrev:Hegel skriver om "das totalität", totaliteten av upplevelsen, i öppningsrepliken till " Phänomenologie des Geistes"
Alltså skulle vi uppleva världen på barnets sätt som en total, osplittrad helhet.
Sen, enligt Hegel, griper förnuftet in och splittrar och analyserar. Det oskuldsaktiga är inte längre naivt då det mänskliga förnuftet har gripit in och söndrar helheten i fragment.
Återvägen, efter analysen, är syntesen då det mänskliga förnuftet åter sammanfogar analysens fragment till en helhet.
Citerar Marx,
"Det konkreta är konkret eftersom det utgör sammanfattningen av många bestämningar, alltså enhet i mångfalden. I tänkandet framstår det därför som sammanfattningsprocess, som resultat, inte som utgångspunkt, fastän det är den verkliga utgångspunkten och därför också utgångspunkten för åskådningen och föreställningen. På den första vägen förflyktigas den fulla föreställningen till abstrakta föreställningar; på den andra leder de abstrakta bestämningarna till reproduktion av det konkreta på tänkandets väg."
Sen kommer Marx till allvarlig kritik av Hegel i samma tema
"Hegel råkar därför ut för illusionen att han fattar det reella som resultatet av det själv sammanfattande, i sig fördjupande, sig av egen kraft utvecklande, tänkandet. I själva verket är metoden att stiga från det abstrakta till det konkreta bara tänkandets sätt att tillägna sig det konkreta, att reproducera det som något andligt konkret"
Vet inte riktigt varför jag skrev detta inlägg, möjligen som ett prov på djupsinnig marxism.
Jo, livsupplevelsen är en totalitet och en del av oss själva men via vårt gemensamma språk och därav betingade intersubjektiva sanningar, axiom och tolkningsmönster har vi lyckats med konstycket att dela upp denna i "jag" och "omvärlden"... Men allt är "själv" (jag + omvärld) i något slags ursprunglig, enhetlig mening... Alltså inte heller "jag upplever något" utan "är själv" eller bara "närvaro"...
A