Humanism istället för teism

[hovnarr]

Agnostica!

Spanade in sidan, men blev inte mycket klokare. Ett utdrag från 1.2. Humanisternas grundprinciper:

Humanisternas ändamål är att verka för att människor utan några religiösa föreställningar ska kunna känna glädje och trygghet i livet.
Humanisterna, som är en organisation för människor med en sekulär livsåskådning, företräder humanistisk etik, kritisk rationalism samt en världsbild som bygger på kunskap grundad i vetenskapliga metoder och resultat. Humanistisk etik utgår från mänskliga erfarenheter, önskemål, behov och värderingar. Vi bedömer dem utifrån deras följder för mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa.

Istället för att säga vad en humanist är säger vi först vad han inte är: Han är nämligen inte religiös. Trots det (eller kanske tack vare det) är han glad och trygg.

En humanist bekänner sig vidare till den kritiska rationalismen och tror på en i vetenskap grundad världsbild.

Slutligen söker en humanist de mönster och beteenden som leder till ökad mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa.

Jag frågar mig genast, är jag en humanist? Det var delvis denna nyfikenhet som sporrade mig att spana in sajten. Innan jag begrundar detta, låt oss titta på vad humanister gärna gör istället för vad de är:

Humanisterna vill inom ramen för den globala humanistiska rörelsen arbeta för en värld präglad av humanismens idéer, så som de bl.a. uttrycks i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna av år 1948...

Det låter ju lovvärt. Och konkret, framförallt. Men visst kan man verka för de mänskliga rättigheterna oavsett om man är religiöst troende eller kritisk rationalist. En blind tro på vetenskap är således inte heller nödvändig. Vi får också utgå ifrån att FN:s mänskliga rättigheter syftar till ökad mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa, så den punkten blir självuppfyllande.

Jag verkar gärna för de mänskliga rättigheterna, men känner mig inte som någon humanist om jag måste skriva under på tillit till vetenskap och bekänna mig till kritisk rationalism. Hela förklaringen känns faktiskt lite luddig. Det tycks mig som om man, när man rationaliserat bort religionen, inte längre kunnat svara på frågan "vad bör göras?" och därför svurit trohet mot de mänskliga rättigheterna istället. Och det är vackert så, men varför då blanda in kritisk realism m.m? Inte måste man då förse se med ännu ett dogmsystem som skulle kunna riskera att hindra det humanistiska värvet kring de mänskliga rättigheterna.

Om någon kan ge en mer precis bild av humanismens grundpostulat (eller avsaknad av sådana) är jag idel öra.

Gladeligen
/Stefan

P.S. Om du tycker att det passar sig får du gärna lägga upp detta inlägg på humanismsajten. D.S.

[Viola]

Hovnarr - vill du inte gå dit och föra den debatten?
Man kan vara med där utan att vara medlem i Humanisterna.
Det skulle säkert ge en vitamininjektion i debatterna där - just nu
är det ett par inlägg i veckan så man överanstränger sig inte.
Om inte det där tar fyr förstås

Agnostica

[hovnarr]

*suckar nöjt*

Jag trivs bättre häääär. Där jag kan sitta under min korkek. Och lukta på blommorna.

Sanningen att säga ids jag inte skaffa ett nytt konto på, eller delta i, ett forum vars ideologi inte lockar, eller ger, mig särskilt mycket vid första anblicken.

Men om du lägger upp texten till allmän beskådan så får du gärna hälsa att vi kan fortsätta debatten här. Det kanske leder till att jag blir så såld på humanismen att jag skaffar mig ett konto, eller till flera användare på detta forum, eller både och (eller, i värsta fall, inget dera).

Hm Vad sägs om denna agressiva rekryteringsmetod: Posta provocerande inlägg på konkurrerande sajter och locka folk hit för att kunna bemöta kritiken Jag borde ha blivit jurist istället för civilingenjör. Nä fy fan, det hade jag aldrig stått ut med. Håhåjaja.

[Viola]

Agnostica!

Spanade in sidan, men blev inte mycket klokare. Ett utdrag från 1.2. Humanisternas grundprinciper:

Humanisternas ändamål är att verka för att människor utan några religiösa föreställningar ska kunna känna glädje och trygghet i livet.
Humanisterna, som är en organisation för människor med en sekulär livsåskådning, företräder humanistisk etik, kritisk rationalism samt en världsbild som bygger på kunskap grundad i vetenskapliga metoder och resultat. Humanistisk etik utgår från mänskliga erfarenheter, önskemål, behov och värderingar. Vi bedömer dem utifrån deras följder för mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa.

Istället för att säga vad en humanist är säger vi först vad han inte är: Han är nämligen inte religiös. Trots det (eller kanske tack vare det) är han glad och trygg.

En humanist bekänner sig vidare till den kritiska rationalismen och tror på en i vetenskap grundad världsbild.

Slutligen söker en humanist de mönster och beteenden som leder till ökad mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa.

Jag frågar mig genast, är jag en humanist? Det var delvis denna nyfikenhet som sporrade mig att spana in sajten. Innan jag begrundar detta, låt oss titta på vad humanister gärna gör istället för vad de är:

Humanisterna vill inom ramen för den globala humanistiska rörelsen arbeta för en värld präglad av humanismens idéer, så som de bl.a. uttrycks i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna av år 1948...

Det låter ju lovvärt. Och konkret, framförallt. Men visst kan man verka för de mänskliga rättigheterna oavsett om man är religiöst troende eller kritisk rationalist. En blind tro på vetenskap är således inte heller nödvändig. Vi får också utgå ifrån att FN:s mänskliga rättigheter syftar till ökad mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa, så den punkten blir självuppfyllande.

Jag verkar gärna för de mänskliga rättigheterna, men känner mig inte som någon humanist om jag måste skriva under på tillit till vetenskap och bekänna mig till kritisk rationalism. Hela förklaringen känns faktiskt lite luddig. Det tycks mig som om man, när man rationaliserat bort religionen, inte längre kunnat svara på frågan "vad bör göras?" och därför svurit trohet mot de mänskliga rättigheterna istället. Och det är vackert så, men varför då blanda in kritisk realism m.m? Inte måste man då förse se med ännu ett dogmsystem som skulle kunna riskera att hindra det humanistiska värvet kring de mänskliga rättigheterna.

Jag försöker flytta denna diskussion, eftersom detta forum är
menat för länkar. Fastän jag själv är medlem i Humanisterna så
var min motivation snarare en desperat åtgärd att få fart på
diskussionerna där än några former av värvningsförsök.
Jag är extremt dålig på att värva folk eftersom jag kommer från en
frikyrklig miljö där det var ens plikt att vittna om Jesus.

Humanisterna hade tidigare ett annan namn: Human-etiska förbundet,
som det fortfarande heter i Norge. Det förekom en livlig diskussion
om namnbytet eftersom humanism är ett mycket
mångtydigt begrepp - ett bildningsideal - man kallas humanist om man
läser vissa ämnen på universitetet - många associerar humanism till
en sort allmän välvilja mot människor, att vara humanist detsamma som
att vara human, men humanismen som livsåskådning sätter människan
i centrum - inga gudar - humanism istället för teism - och ser vetenskapen
som vägen till kunskap om världen.

Nu kom dottern hem och jag får annat att göra - återkommer

[Stefan]

Jaha, är det gamla human-etiska förbundet? Jag tyckte det var ett bättre namn. "Humanism" är ett otroligt urvattnat ord; det kan betyda i stort sett vad som helst.

hovnarr/ Kan du förklara lite mer ingående varför du inte gillar denna rörelse ("humanismen")?

[Johan Ågren]

Min spontana känsla är att jag blir irriterad när jag vandrar omkring på deras sida. Det kanske inte är något direkt fel på mål och värderingar i sig, men det kanske är uppsåtet jag irriterar mig på. Jag funderar på motiven, och ofta brukar motiv till sådana korståg vara att man är bränd i andra änden så att säga. Det blir religion ändå, fast med andra Gudar; "vetenskapen" i det här fallet. Man vill vara något; ha en identitet. Det är kanske fördomar från min sida. Jag funderar på vad som driver mig själv, och det är nog också att jag på det ena eller andra sättet har blivit sparkad i den här riktningen. Men jag bekänner mig inte till någon "ism". Jag har övertygelser, men de finner jag ingen färdig modell för. Jag har inte så kompletta erfarenheter så jag direkt kan föra över dem till en färdig mall. Det är möjligt att jag kommer att kunna det någon gång, men att göra det idag vore förhastat. Det får bli Johanismen tills vidare.

Johan

[hovnarr]

hovnarr/ Kan du förklara lite mer ingående varför du inte gillar denna rörelse ("humanismen")?

Det är väl just det att jag inte får något grepp om den, så jag vet inte om jag gillar den eller inte gillar den. Vissa av värderingarna sympatiserar jag med. Jag lovordar arbete kring de mänskliga rättigheterna och tycker att tanken att skapa trygghet och glädje utan religiösa förtecken är en härlig ambition. Men det Johan antyder stör också mig - varför blanda in en NY dogm istället? Om det nu var ett "fritänkande" samfund så måste ju detta vara i fokus. Likt utedass på en cykel känns det helt överflödigt.

Jag funderar på motiven, och ofta brukar motiv till sådana korståg vara att man är bränd i andra änden så att säga. Det blir religion ändå, fast med andra Gudar; "vetenskapen" i det här fallet. Man vill vara något; ha en identitet.

Det är detta jag talar om. Räcker inte det humanitära arbetet som förenande minsta gemensamma nämnare? Nej, de ska in och peta i detaljerna - du skall icke ha någon tro, du skall vara kritisk rationalist, du skall inga andra gudar have jämte humanismen och tänk på avståndet mellan vagn och plattform, så att du helgar det. Det känns så nedslående, men jag inte riktigt sätta fingret på vad det är.

[Johan Ågren]

Nu tror jag att jag vet vad som irriterar mig: Det har med ett personligt sårande att göra som sitter i från tidig ungdom. "Man" skulle ha en stark övertygelse om något, och man skulle veta vad man skulle bli när man blev stor. Om man inte kunde svara "vad man trodde på" så var var man velig. Jag kunde aldrig hitta detta, utan bara sökte vidare. Jag har aldrig haft någon tro (där ska ni slå mig på käften), utan har levt ett liv där jag sökt så mycket förstahandserfarenheter som möjligt i mitt filosofiska (och psykologiska) sökande. Jag har ständigt varit skeptisk till det mest självklara, en skeptisism som var aggressiv i min ungdom. Det är dessa "minnen" som sitter i, och som aktualiseras så fort jag ser några korståg med tydliga manifest. Naturligtvis tänker jag att dessa människor är naiva, och att de inte ska vara så stora i korken för de har inte levt det liv jag levt. De kan naturligtvis ha levt "det liv jag levt" och nu är så övertygade för att de är klokare än mig.

Johan

[Viola]

Jag funderar på motiven, och ofta brukar motiv till sådana korståg vara att man är bränd i andra änden så att säga. Det blir religion ändå, fast med andra Gudar; "vetenskapen" i det här fallet. Man vill vara något; ha en identitet. Det är kanske fördomar från min sida. Jag funderar på vad som driver mig själv, och det är nog också att jag på det ena eller andra sättet har blivit sparkad i den här riktningen. Men jag bekänner mig inte till någon "ism". Jag har övertygelser, men de finner jag ingen färdig modell för. Jag har inte så kompletta erfarenheter så jag direkt kan föra över dem till en färdig mall. Det är möjligt att jag kommer att kunna det någon gång, men att göra det idag vore förhastat. Det får bli Johanismen tills vidare.
Johan

Det kan ligga något i det du skriver att motivet kan vara att man är
"bränd i andra änden" Det finns nog många inom rörelsen som liksom jag upplevt religionens baksida, som upplevt sig bunden i något men det gäller inte alla - en del kan se djupet i baksidan ändå.

Jag delar din aversion mot att ta på mig någon "ism", någon etikett
och har därför väldigt svårt att skylta med mitt medlemskap i
Humanisterna och sätta på mig knappen "happy man" och kallar
gubben hellre "den befriade människan" för några lyckogarantier
tycker jag inte vi kan ge.

Jag tror dock att Humanisterna fyller en funktion för dem som har
ett intresse för livsåskådningsfrågor utan att vilja beblanda sig med
gudar i någon form. Vi försöker också skapa sekulära traditioner
kring barnvälkomnande, bröllop och begravning. När det gäller bröllop
har vi ju en lång tradition av borgerliga sådana men ofta korta torftiga
ceremonier i ett trångt rum i statshuset. Men hur många döper inte sina
barn i kyrkan och lovar att fostra dem till kristna människor fast det
egentligen bara är en ceremoni för att presentera barnet för släkten
och barnet blir medlem i en församling utan att själv ha fått välja.
Och många är rädda att lämna svenska kyrkan för de tror inte man
kan bli "ordentligt begravd annars". Det mest populära och upp-
märksammade utåt är de humanistiska konfirmationerna, läger för
ungdomar där de får diskutera livsfrågor.
Att skapa ceremonier på ärliga grunder är en för många en viktig del i Humanisterna. Vi ska inte bindas vid en gammal barbarisk religion
på grund av vårt behov av ceremonier, att hötidlighålla vissa skeden
i livet.

Det finns två grupperingar inom rörelsen nu En del vill att vi ska hålla
med ideologikritik att det är vår viktigaste uppgift. Att tala "klarspråk".
En del vill att vi ska lämna den biten och ägna oss att ge uttryck för
humanismen i positiv bemärkelse. Jag tycker att ideologikritiken har
sitt berättigande. (Varför ska religiösa "sanningar" stå emotsagda?) Men
vi behöver också odla en mer hel humanism än vi gjort hittills.

Agnostica

[hovnarr]

Nu förstår jag nog lite bättre tror jag. Humanisterna vill alltså tillhandahålla alternativa "särdrag" till allt det som en religion i bästa fall medför (riter, meningsfullhet, riktlinjer) utan att dyrka en högre makt. Möjligen skulle man kunna kalla det för mänsklighetsdyrkan, så jag låter det vara osagt om jag uppfattar det som en religion eller inte. Något som skulle kunna sprida klarhet över detta sista är er alternativa konfirmation. Innefattar den humanistiska konfirmationen en bekräftelse av humanismens läror eller är den enbart en lägerverksamhet med filosofiska förtecken?

[Zeldun]

Narr, om du inte fått klarhet i det än:

En sekulär humanist bryr sig utan att blanda in nonsens.

[Viola]

Nu förstår jag nog lite bättre tror jag. Humanisterna vill alltså tillhandahålla alternativa "särdrag" till allt det som en religion i bästa fall medför (riter, meningsfullhet, riktlinjer) utan att dyrka en högre makt. Möjligen skulle man kunna kalla det för mänsklighetsdyrkan, så jag låter det vara osagt om jag uppfattar det som en religion eller inte. Något som skulle kunna sprida klarhet över detta sista är er alternativa konfirmation. Innefattar den humanistiska konfirmationen en bekräftelse av humanismens läror eller är den enbart en lägerverksamhet med filosofiska förtecken?

.

Jag vill inte kalla humanism för mänsklighetsdyrkan även om den
är människocentrerad. Humanismen tar avstånd från all kritiklös
dyrkan.

Med bekräftelse avses här att bekräfta individen och vuxenblivandet
och man vill främja det självständiga tänkandet, alla ska kunna
utveckla sitt tänkande på ett fritt sätt - det är ambitionen.
Jag har dock aldrig deltagit i just de sammanhangen så jag kan inte svara så detaljerat i de frågorna.

Agnostica

[hovnarr]

Med bekräftelse avses här att bekräfta individen och vuxenblivandet och man vill främja det självständiga tänkandet, alla ska kunna utveckla sitt tänkande på ett fritt sätt - det är ambitionen.

Så om en religiös eller nyandlig livsåskadning skulle utkristallisera sig hos en konfirmand under ett humanistiskt konfaläger, så skulle ledarna uppmuntra att dessa tankar utvecklades på ett fritt sätt?

Hur skulle det vara om en konfirmand började luta åt nynazistiska ideal istället - så "fria" tankar antar jag att inte uppmuntras?

Hur uppmuntrar man fritt tänkande? Det skulle jag vilja veta. Man kan till exempel inte säga: "Tänk fritt!", för lyder jag det är jag ju inte fri. Det blir som att säga till någon: "Gör inte som andra vill!". Det leder till en paradox där man antingen kan förhålla sig rådlös eller inse att man gör som åtminstone någon annan vill hur man än handlar. Bästa sättet att låta någon tänka fritt kanske är att lämna den helt ifred.

Jag föreställer mig att det närmaste vi kan komma "fritänkande" i ett samtal påminner om samtalsterapi där psykologen strävar efter att så långt det är möjligt inte leda patienten till något utan istället hjälpa patienten att inse själv. Men som sagt, jag har ju inte heller varit på ett dylikt läger, så jag vet inte hur det går till.

En sekulär humanist bryr sig utan att blanda in nonsens.

We are Borg. Resistance is futile. You will be assimilated.

[Johan Ågren]

Fördjupning är väl det som eftersträvas i det "fria tänkandet"; att varje människa utifrån sina förutsättningar gör sitt bästa för att fördjupa sig. Denna första orsak till det fria tänkandet kan vara nog så svår. Sedan är det lite lustigt att kalla tänkandet "fritt" som om det inte skulle vara beroende av innehållet. Det har också med komplexitet att göra; att fördjupa sig i komplexiteter. Så kan en människa genom fördjupning sträva bort från indoktrinering. Att Humanisterna har vetenskapen som ledstjärna är en god avsikt, då vetenskapens uppgift just är denna fördjupningsprocess. Problemet är bara att det rationella innehållet i vetenskapens slutsatser kan ifrågasättas, och då kan den ensamma människan som inte har den etablerade vetenskapen som ledstjärna ha ett djupare förhållande till verkligheten. Det är ett faktum att så varit och troligen fortsättningsvis kommer att vara.

Det är också vanligt att ha en vag tro på vetenskapen utan att för den sakens skull deklarera vad det är man efterlever. Det finns en övertro.

Att fördjupa sig är att bli assimilerad av det man finner i fördjupningen, fri vete tusan

Johan

[Viola]

Så om en religiös eller nyandlig livsåskadning skulle utkristallisera sig hos en konfirmand under ett humanistiskt konfaläger, så skulle ledarna uppmuntra att dessa tankar utvecklades på ett fritt sätt?

Hur skulle det vara om en konfirmand började luta åt nynazistiska ideal istället - så "fria" tankar antar jag att inte uppmuntras?

Jag är inte konfaledare, så jag kan egentligen inte svara, men jag
antar att ingen talar om för någon vad man SKA tänka men man kanske'
får frågor om vad man grundar en tanke på eller vilka konsekvenser
en tanke får om man fullföljer den...
Och jag tycker det verkar långsökt att nynazistiska ideal plötsligt skulle
poppa upp från en enskild person på ett sådant läger. Då krävs det nog
ett sammanhang där man blir rejät påverkad åt det hållet.

Hur uppmuntrar man fritt tänkande? Det skulle jag vilja veta. Man kan till exempel inte säga: "Tänk fritt!", för lyder jag det är jag ju inte fri. Det blir som att säga till någon: "Gör inte som andra vill!". Det leder till en paradox där man antingen kan förhålla sig rådlös eller inse att man gör som åtminstone någon annan vill hur man än handlar. Bästa sättet att låta någon tänka fritt kanske är att lämna den helt ifred.

Alla som vill vara helt ifred lämnas väl också ifred. Ungdomar som
åker på ett humanistiskt läger för att dryfta livsfrågor med andra ungdomar vill antagligen inte lämnas helt ifred.
Och det är väl ingen som är så korkad så man säger i befallande
ton: "Tänk fritt" utan man får frågan: Vilka tankar har du om ditten
och datten? - man uppmuntrar fritt tänkande genom att låta tänka.

Agnostica