Inläggav Avantgardet » 01 mar 2009 03:16
Fication, jag går aldrig utan röka - däremot har jag i talande stund slut på meckcigg. Så jao! Ryck tag i mig bara! Måste dock få tag i en lya först, inte det lättaste. Enklare med bostadsgaranti för studenter.
Håller helt med om den där läsningen av buddhismen. Måste dock inflika att Slavoj Zizek uppmärksammat just hur ego-döden kommit väl till pass i krigstider, hur hela den buddhistiska livssynen som distanserandes från allvaret i situationen, och görandes det enklare att ha ihjäl sina medmänniskor och sig själv givetvis (ett annat uttryck för detta skulle vara kamikaze, men också självmordsbombarna). Eftersom man inte är personligt ansvarig på något sätt, och han visar detta med just några texter av en högt vördad andlig mästare. Samma sak pekar han på hos Cardinal Richelieu, som också var en ytterst djupt och uppriktigt andlig person, men som smed ränker inom politiken och maktens salar som åsamkade hela kontinenten en massa lidande, och vars yttersta konsekvens (givet den historiska utveckling som följde på detta) var Hitlers tillträde. Och Zizek har ju faktiskt antagit sig projektet att lyfta fram etiken, i den post-politiska världen, som han menar att mest troligt vänstern är den som förvaltar, och att högern alls inte längre kan göra anspråk på den. Därmed vill han förmodligen visa på idealismens inherenta verklighetsfjärmande natur. Och jag måste ge honom rätt med ett förbehåll. Jag tycker han begår ett misstag genom att behålla subjektet, ens som en s.k. "brist" - i Lacans efterfölj, och som är att betrakta som en negativ essens, alltså på samma sätt som Kant tänker sig negativa begrepp (som uteslutande definieras genom en negerande process, och här är den negativa teologin givetvis en variant). Och menar att vi måste söka andra grunder, men i fråga om idealismens verkningar kan han mycket väl ha rätt hela vägen. Problemet för mig blir följaktligen att finna en annan grund för etiken. (Utan det autentiska att falla tillbaka på så måste vi ju onekligen erkänna att vi har ett problem att motivera en etik. Vi ska emellertid komma ihåg att Derrida kontinuerligt lyfter fram Nietzsches (romantiska) affirmation, denna okuvliga livslust hos honom, som väsentligen motiverande det dekonstruktiva projektet). Här menar förstås Zizek, att man som dekonstruktör hyser någon borgerlig rest, och han skulle helt klart måla Nietzsche som en borgerlig tänkare. Mitt svar på det hela är att förankra det hela i ett praxisperspektiv. Känner lite oväntat väl igen mig hos Deleuze, nu när jag satt igång att också läsa honom, samtidigt som jag kan tycka att han ligger lite väl nära en idealiserad materialism många gånger, men det återstår att utveckla. Finns förvisso en hel del praxisbetonade filosofer att dra utav, och jag kan beredvilligt gå med på såväl Heideggers tidiga tänkaden (även i det senare efterlyser han en praxisfilosofi, även försvarar även delar av "Varat och Tiden", något som emellertid kommit att kritiseras utav Derrida) som Merleu-Pontys för-rationalistiska kroppsfilosofi, i vilket vi också kan göra oss av med den cartesianska konceptionen utav Ego Cogito - som Lacan och Zizek behåller genom en kantiansk gest, den där das ding an sich erhålles genom negation men likväl tillskrivs positiv existens), som valda delar utav de kierkegaardska, för att inte säga nietzscheanska (och därigenom också Adornos) uppmärksammandet utav sinnlig- och kroppsligheten.
Kanske är det emellertid lite orättvist, det om idealismen som implicerandes en psykopatisk världsbild, och kanske finns inget tvingande skäl för en idealist att bortse från den materiella världen, men tyvärr tyder hemskt mycket på det. Som freudian ligger det förstås nära till hands att tänka sig religionen som en skyddsmekanism. Och det är utifrån dessa, lånta, linjer jag skulle läsa den som sådan. Att se världen som lidande, och att högfärdigt buddha-lé åt den från sin verklighetsfjärmade position (som man tillskansat sig som ett svar, försvarsmekanism, på detta lidande) - säger inte att mitt drogande skulle vara annorlunda - är emellertid inte per automatik oförenligt med en syn på sina medmänniskor som "inte verkliga", eller bara "skenbart verkliga", alltså med en sociopats glasögon, mycket tyder istället på motsatsen. Tycker det är intressant att man säger samma sak om datorn, och att Freud sade detsamma om bilen. Hela samhället tycks i någon mening bli allt mer abstrakt. Finns alltså nåt att ta fasta på där. Och som kan utrönas i termer av praxis och sinnlighet. Men det kräver att jag åtar mig ett så oerhört djävla nördigt projekt, och hur skall man orka med det? Bra betalt kanske? Punda borgerlig konsumtion?
Glömde förövrigt nämna såväl Karel Kosik och Michel Henry (den senare semireligiös tänkare som jag tror du kanske skulle kunna gilla). Vilket förövrigt nog var ganska tur emedan jag brände maten i ugnen, hann dock inte gå så långt att det började brinna.
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"
