Vill människan vara ensam?

[wat]

Håller iofs inte riktigt med. Tror att människan är i grunden både social och individuell. Det finns väl ingen motsättning - eller, det är väl det det gör, men man kan ju ha samtidiga behov som skär sig i realiteten men ändå kan existera parallellt på ett idéplan?

Men är det då att människan har i grunden ett behov av vara social? Därför har man en beroendeställning att tillhöra en flock och därför lämnar man inte den på grund av sitt beroende.

Det där med både och är intressant. Men är orsaken till att vi är socialt individuellt? Alltså enda orsaken till socialt sammanhang är för att få individuell lycka. Lite vad man kan jämföra med Rationell egoism.

[wat]

Men är det så alltså att enda orsaken till att människan inte lever ensam är på grund av att man själv inte kan tillgodose alla sina behov, utan man är beroende av alla andra människor. Alltså enda orsaken till vi är ihop med andra människor är på grund av beroendeställning till andra människor.

Men människan vill vara i grunden ensam?

Jag får intrycket av att människan i grunden är paranoid mot alla andra än sig själv.

Jag får intrycket av att människan inte sällan anser att det som gäller henne själv även gäller alla. Och den projiceringen visar ju hur pass sociala varelser vi ändå är. Man definierar sig själv i en tänkt jämförelse med andra.

Att människan måste i grunden förstå att vi bygger på samma "grund" och därför har samma "grundläggande" behov som alla andra?

Att den enskilda människan hela tiden försöker skapa sig själv som en egen ras som inte bygger på samma principer, eller? Att hon försvarar sig själv att det bara är andra som har dessa beroende och inte jag?

[suchanother]

Ofan. Så du menar i din jävla kompromisskit att kapitalister och vi drar åt samma håll.
Jävla pucko. Att sådana idioter som dej har rösträtt visar demokratins dilemma.

[Doe]

Söker människan ensamhet för att den tror att det är enda sättet att vara fri?

Vill människan vara ensam?  

Vi är flockdjur men vi har gått från att vara flock som blev mindre och mindre som blev kärnfamilj som nu blir mer och mer för den enskilda individen. Varför har vi fått den samhällsutvecklingen?

Människan är väl inte ett flockdjur? Har förmodligen hävdat det själv här tidigare, men; är inte ett av våra utmärkande drag att vi lever i samhällen, och inte i flockar? En del i att vara människa är att se sig själv som frivillig individ i förhållande till andra samhällsmedlemmar, snarare än en naturtvungen del av en flock.

Att samhället har utvecklats som det har beror mest på ekonomi. När jordbruk och kommunikationer var mindre utvecklade kunde inte ett samhälle växa sig så stort. Man var mer beroende av varandra. Ju fler människor som kunde livnära sig på samma bit land, ju mindre blev den enskildes inverkan på helheten, och det fanns mindre och mindre möjlighet att tänka som en flock, eftersom fler och fler beslut fattades som inte berörde alla.

Att kärnfamiljen har sån särställning, är inte särskilt konstigt. Det var under lång tid samhällets minsta självförsörjande och maktbärande enhet, frånsett (och genom) mannen. Och det är rätt gott om folk som vill att det ska fortsätta så, men jag är övertygad om att det enda vi kan påverka utan att avbryta utvecklingen är hur individualiseringen av människan ska hanteras politiskt.

[wat]

Människan är väl inte ett flockdjur? Har förmodligen hävdat det själv här tidigare, men; är inte ett av våra utmärkande drag att vi lever i samhällen, och inte i flockar? En del i att vara människa är att se sig själv som frivillig individ i förhållande till andra samhällsmedlemmar, snarare än en naturtvungen del av en flock.

Att samhället har utvecklats som det har beror mest på ekonomi. När jordbruk och kommunikationer var mindre utvecklade kunde inte ett samhälle växa sig så stort. Man var mer beroende av varandra. Ju fler människor som kunde livnära sig på samma bit land, ju mindre blev den enskildes inverkan på helheten, och det fanns mindre och mindre möjlighet att tänka som en flock, eftersom fler och fler beslut fattades som inte berörde alla.

Att kärnfamiljen har sån särställning, är inte särskilt konstigt. Det var under lång tid samhällets minsta självförsörjande och maktbärande enhet, frånsett (och genom) mannen. Och det är rätt gott om folk som vill att det ska fortsätta så, men jag är övertygad om att det enda vi kan påverka utan att avbryta utvecklingen är hur individualiseringen av människan ska hanteras politiskt.

Vi lever väl i flockar i samhället? Du bildar väl flock med din släkt, vänner m.m. och lever i olika flockar som bildar ett samhälle. Alltså vi är flockar i samhället.

Det är ju frågan om människan vill vara ensam eller om den socialt. Jag skulle anse att människan anser sig alltid som fri jämfört med andra. Hon är den mest tänkande jämfört med andra. Men även om hon sätter sig själv som särart i sig själv så tänker hon ju fortfarande.

Men vi tänker väl inte som frivillig individ mot alla andra? Om men hon är fri jämfört med alla andra då skulle hon väl inte bry sig om alla?

Vi är ju fortfarande lika beroende av alla andra. Du är beroende på att det finns bönder som odlar mat m.m. Du tillverkar väl inte allt som du behöver själv, eller?

Enda skillnaden från nu och förr är att människan inte ser att hon är "direkt" beroende av någon. Hon pratar hela tiden om jag klarar mig själv. Jag kan ta mina pengar och gå till mataffären och köpa mat. Inte behöver jag någon annan. Eller behöver jag någon annan? Inte kommer maten till mataffären av sig själv?

Det är frågan om människan klarar sig själv. Ska vi låta människan sköta sig helt själv? För att göra klarare exempel: Ska jag ha rätten att döda dig för jag har lust. Jag ska ju sköta mig själv och inte behöver jag då tänka på vad du drabbas av min handling.

[suchanother]

Snygga reflektioner wat.

En människa är zoon politicon, ett socialt djur.  Robinson Crusoe existerar bara i sagoböcker. Om inte annat så bär Crusoe med sej den samlade mänskliga kunskapen som han har ärvt till den isolerade ön. En helt isolerad människa existerar inte.
Sen har människor genom tider bildat olika sammanslutningar, finns flera namn på detta, grupp, stam, nation etc. I Afrika är stam fortfarande en stark tillhörighet. Se på det brutala kriget mellan tutsier och hutsier (felstavat?) där dom slaktade varandra p g a en diffus stamtillhörighet.

Jag rekommenderar att du läser Engels ”Familjen, privategendomens, och statens ursprung”

[wat]

Snygga reflektioner wat.

En människa är zoon politicon, ett socialt djur.  Robinson Crusoe existerar bara i sagoböcker. Om inte annat så bär Crusoe med sej den samlade mänskliga kunskapen som han har ärvt till den isolerade ön. En helt isolerad människa existerar inte.
Sen har människor genom tider bildat olika sammanslutningar, finns flera namn på detta, grupp, stam, nation etc. I Afrika är stam fortfarande en stark tillhörighet. Se på det brutala kriget mellan tutsier och hutsier (felstavat?) där dom slaktade varandra p g a en diffus stamtillhörighet.

Jag rekommenderar att du läser Engels ”Familjen, privategendomens, och statens ursprung”

Jag menar inte att det finns någon helt isolerad människa. Det kan inte existera då människan är beroende av alla andra människor. För man kan inte skaffa allt man behöver för att leva själv. Men är det den enda orsaken till att människan inte är ensam är på grund av detta beroende, men egentligen vill människan i grunden vara ensam? Att enda orsaken till att människor bildar samhällen är för den beroendeställning vi har.

Jag vill veta vad DU tycker och inte vad Engels tycker.

Du får gärna förklara din antagande i förra svaret.

[transversal]

Håller iofs inte riktigt med. Tror att människan är i grunden både social och individuell. Det finns väl ingen motsättning - eller, det är väl det det gör, men man kan ju ha samtidiga behov som skär sig i realiteten men ändå kan existera parallellt på ett idéplan?

Men är det då att människan har i grunden ett behov av vara social? Därför har man en beroendeställning att tillhöra en flock och därför lämnar man inte den på grund av sitt beroende.

Det där med både och är intressant. Men är orsaken till att vi är socialt individuellt? Alltså enda orsaken till socialt sammanhang är för att få individuell lycka. Lite vad man kan jämföra med Rationell egoism.

Skulle nästan gissa att det är så att människan har ett i grunden behov av att vara social. Barn dör ju om de inte får kroppskontakt. Även om de får käk och ombyte. Så är det minsann inte med sköldpaddsungar som bara kläcks och kravlar ner i vattnet.

Skulle även gissa att orsaker till att vi är sociala har att göra med i grunden egoistiska och överlevnadsmässiga faktorer. Allas gener vill så gärna som möjligt överleva, och ibland gynnas generna av att man hjälper varandra så då överlever behovet att samarbeta och hjälpa varandra. Misstänker att vi har ett i grunden programmerat mönster att handla delvis altruistiskt och inte enbart egoistiskt (men egoistiskt ibland). Men detta skulle mycket väl kunna tolkas som en egoism hos generna.

[wat]

Skulle nästan gissa att det är så att människan har ett i grunden behov av att vara social. Barn dör ju om de inte får kroppskontakt. Även om de får käk och ombyte. Så är det minsann inte med sköldpaddsungar som bara kläcks och kravlar ner i vattnet.

Skulle även gissa att orsaker till att vi är sociala har att göra med i grunden egoistiska och överlevnadsmässiga faktorer. Allas gener vill så gärna som möjligt överleva, och ibland gynnas generna av att man hjälper varandra så då överlever behovet att samarbeta och hjälpa varandra. Misstänker att vi har ett i grunden programmerat mönster att handla delvis altruistiskt och inte enbart egoistiskt (men egoistiskt ibland). Men detta skulle mycket väl kunna tolkas som en egoism hos generna.[/quote]

Ja, men det är det jag funderar över. Vi kan dra paralleller i detta samhället när vi har släppt det "direkta" beroende av någon. Det finns som sagd studier att spädbarn dör utan mänsklig kontakt, men då det är bevisligen i att i vuxen ålder klarar att leva utan mänsklig kontakt. Så när vi nått det släpper folk allt mer beroende och även söker sig till ensamheten.

Om vi jämför med samhällen i världen ser vi att i utvecklingsländer så är varje enskild flock större. Det är naturligt för man behöver mankraft för att plöja åkern m.m. och inget socialt skyddsnät utan den enda som kan hjälpa dig är flocken.

I samhället vi har nu så är det så att majoriteten bara har så socialt samband eller bara när man själv vill. Så verkar det som att människan vill vara ensam eller mer och mer när jag har tänkt på denna frågan. Ser jag att ensam kanske inte är "rätt" ordval.Eller människan vill vara "fri", då den som sagd nästan paranoid att den nästan tror att andra människor skadar den eller hindrar den från att vara "fri". Därför söker den ensamhet men det är inte ensamheten som den söker utan friheten. Har jag kommit fram till nu.

[Anders]

Undrar hur olika personers svar här är relaterade till den rangordning de råkar ha haft i de olika flockar de tillhört?

[transversal]

Skulle nästan gissa att det är så att människan har ett i grunden behov av att vara social. Barn dör ju om de inte får kroppskontakt. Även om de får käk och ombyte. Så är det minsann inte med sköldpaddsungar som bara kläcks och kravlar ner i vattnet.

Skulle även gissa att orsaker till att vi är sociala har att göra med i grunden egoistiska och överlevnadsmässiga faktorer. Allas gener vill så gärna som möjligt överleva, och ibland gynnas generna av att man hjälper varandra så då överlever behovet att samarbeta och hjälpa varandra. Misstänker att vi har ett i grunden programmerat mönster att handla delvis altruistiskt och inte enbart egoistiskt (men egoistiskt ibland). Men detta skulle mycket väl kunna tolkas som en egoism hos generna.

Ja, men det är det jag funderar över. Vi kan dra paralleller i detta samhället när vi har släppt det "direkta" beroende av någon. Det finns som sagd studier att spädbarn dör utan mänsklig kontakt, men då det är bevisligen i att i vuxen ålder klarar att leva utan mänsklig kontakt. Så när vi nått det släpper folk allt mer beroende och även söker sig till ensamheten.

Om vi jämför med samhällen i världen ser vi att i utvecklingsländer så är varje enskild flock större. Det är naturligt för man behöver mankraft för att plöja åkern m.m. och inget socialt skyddsnät utan den enda som kan hjälpa dig är flocken.

I samhället vi har nu så är det så att majoriteten bara har så socialt samband eller bara när man själv vill. Så verkar det som att människan vill vara ensam eller mer och mer när jag har tänkt på denna frågan. Ser jag att ensam kanske inte är "rätt" ordval.Eller människan vill vara "fri", då den som sagd nästan paranoid att den nästan tror att andra människor skadar den eller hindrar den från att vara "fri". Därför söker den ensamhet men det är inte ensamheten som den söker utan friheten. Har jag kommit fram till nu.

Tror att det är ett "mellandstadium", och inte en "slutstation" som signalerar människans djupaste behov. Man provar att frigöra sig tills man är helt fri, men sen dyker snabbt behovet av att binda upp sig upp igen. Det är långtråkigt med för mycket frihet. Det saknar komplexiteten som samspel/beroende med människor erbjuder.

[wat]

Tror att det är ett "mellandstadium", och inte en "slutstation" som signalerar människans djupaste behov. Man provar att frigöra sig tills man är helt fri, men sen dyker snabbt behovet av att binda upp sig upp igen. Det är långtråkigt med för mycket frihet. Det saknar komplexiteten som samspel/beroende med människor erbjuder.[/quote]

Mmmm. Det tror jag du sagd att det är så att människan i ensamhet efter ett tag söker sig tillbaka till gemenskapen. Det är lite långtråkigt att vara ensam.

Men jag undrar varför vi har fått ett mer ensamt samhälle där Sverige är singlarnas förlovade land. Varför vi har fått den längtan att inte binda upp sig och det är ju så att vi släpper kontakten så länge det inte går som man vill? Varför vi skiljer oss och väljer att leva ensamma? Är det längtan efter ensamheten eller är det för friheten?

Men sedan är det så att så fort vi lämnar en flock som äktenskap eller så kallar går vi anslutna i den nästa flocken. Men vi ser ju nu mer och mer som med Makalösa föräldrar, självbo m.m. Varför har det blivit vardag eller varför väljer folk leva så? Där den enda kontakten är vad människan är beroende av,

Det är det jag tänker på beroende av socialkontakt m.m. när vi lever i ett samhälle där vi ser hur människor mer och mer går mot ett liv i ensamheten än mot ett liv i gemenskapen. Då föräldrar inte är beroende av att ha varandra utan kan lämna barnet på dagiset m.m. Så verkar det som man släpper all mänsklig kontakt bara man kan förse sitt behov av kontakt. Det var lite det där med KK. Där vi har bara kontakt för att tillfredsställa ett behov men sedan släpper man den till "djupare" plan. Bara behovet är tillfredsställt lämnar man allt.

[transversal]

Jeje. Jag förstod frågan och tyckte faktiskt också att jag försökte besvara den. Jag besvarade den om individer, men tror faktiskt också att det gäller hela kulturer, inklusive sveriges.

Pendeln har bara inte svängt än. Vi är inte tillräckligt "familjärt sekulariserade" för att börja söka oss tillbaka till "nyandliga familjeband" för att dra en analogi. Ännu. Men det kommer. Var min tanke.

[Logos]

Det finns som sagd studier att spädbarn dör utan mänsklig kontakt, men då det är bevisligen i att i vuxen ålder klarar att leva utan mänsklig kontakt

Är det någon som känner till ett faktiskt exempel på en sådan studie? Jag har mest hört det tillskrivas någon Ming-kejsare eller så, så jag undrar om det faktiskt har utretts?

[transversal]

Man har sett på grupper av barn på barnhem att det finns mycket högre överlevnadskvot på barnhem där barnen har mycket närhet med sina vårdare. I högre grad viktigt än renhet och klimat och näringsriktig mat osv.