Avantgardet skrev:Jag tycker rent av du ska köra på cancergrejen, transversal, för du har rätt hela vägen. Herrarna som efterfrågar exempel kan väl (eller kan de?) anstränga fantasin lite? Jag blir också avogt inställd om nån kommer och tjatar om Creedence som nåt djävla beställningsnummer. Deras bristande fantasi är nu likväl på inga sätt något som drabbar ditt resonemang.
Det är ju inte heller någon svårighet att föreställa sig inramningar inom vilka cancer skulle kunna vara en s.k. "styrka" (och det kommer an på just detta "skulle kunna vara", medges minsta möjlighet så faller deras ståndpunkt ihop av sig självt). Historieböckerna är till brädden fyllda utav exempel där vissa suspekta läggningar, "sjukdomar", och "karaktärsdefekter" de facto betraktats som "styrkor"; vi kan ju nöja oss med att nämna ett fåtal: siarnas blindhet i det antika Grekland, narcissismen, vansinnet, excentrismen, och de alltigenom asociala dragen hos konstnärer, filosofer, och framstående vetenskapsmän, megalomanin hos makthavare, schizofrenin hos schamaner och medicinmän o.s.v.. Det är typiskt etnocentriska fördomar herrarna företräder, och redan här borde de känna sig lite skamsna, men vi fortsätter likväl. Så låt gå för det då, vi fixar också en sån, västerländsk, inramning, emedan vi ju faktiskt har gjort våra erfarenheter här i livet. Det råkar ju vara så att cancersjuka faktiskt brukar få ut rätt sjyssta mediciner, och skulle man trots allt ha nåt emot att äta dem själv och må finfint så finns det en alltjämt utsvulten marknad på gatan där man kan ta ut fruktansvärda överpriser för preparaten. Så i förhandling med läkare så kan cancer utan vidare vara ett riktigt trumfkort att spela ut!
Men vi kan också anstränga vår fantasi, och ta steget utanför vår egen kultur. Herrarna tycks förutsätta att vår taxonomi är universell, och att den västerländska vetenskapen skulle vara likaså. Men behöver det verkligen vara så? Är det inte möjligt att tänka sig att man i andra kulturer kanske tolkar "cancer" som en smått magisk utväxt av en ny kroppsdel, och därför förärar en nåt slags helighetsstämpel (för att återknyta till trådstarten på ett litet lustigt sätt)? Här gör sig schizofrenin och schamanismen påmind än en gång. Kort sagt, felet man gör är att låsa problemställningen vid En inramning, och tro detta vara den enda, och givetvis är det då lätt hänt att det ser ut som att problemet är svart-vitt och bara har ett enda rimligt svar, men kruxet är ju just det. Det är förenklande och missvisande, och missar helt poängen med resonemanget. Som jag förstår transversals resonemang, och rätta mig gärna om jag har fel, så är det exakt den gesten (att låsa sig vid en enda kontext) som invändes emot. Att säga "cancer" är i sig alltid-redan att ha kontextualiserat fenomenet, att ha gett det en plats inom en medicinsk terminologi och med hela den implicita logik som finns i den begreppsapparaten ("sjukdomar", "skador", o.s.v., eller med andra ord: en massa saker som skall åtgärdas, [/i]avlägsnas[/i], och som saknar all form av (egen-)värde, ett slags parasiter på den ideala organismen Människan, där inget som helst utrymme ges för några avvikelser; vilket ju också är skälet till att vi i det här samhället har "sinnessjuka" istället för schamaner eller, som seden i Ryssland, "heliga dårar" and so on and so forth; vi har att göra med en diskurs som alltså upprättar sitt eget ideala objekt [Människan] både teoretiskt och praktiskt, som stympar alla utväxter (fast "missväxter" ligger förstås närmare det språkbruk som vi talar om), cancer eller andra, som kan uppträda, både teoretiskt och praktiskt - teoretiskt genom att klassa dem som "sjukdomar" och praktiskt genom att avlägsna dem). Att herrarna inte varit klyftiga nog att begripa poängen i resonemanget skall inte ligga henne [transversal] till last, utan det får herrarna ta på egna axlar.
Så snarare bör vi ställa en motfråga, som på en gång trasar sönder motståndarnas ståndpunkt. För det kommer an på om de kan eller inte kan besvara den utan minsta reservation. Allt annat än ett absolut svar är detsamma som ett nederlag för dem, och givetvis vinst för oss. Så låt oss se om de klarar av utmaningen! (Det är förstås bara retoriskt, för vi vet ju redan att de inte förmår det, men av pedagogiska skäl dristar vi oss ändå till att slutföra utläggningen, när vi nu en gång likväl påbörjat den.) Måste (låt säga) Quasimodos puckelrygg med nödvändighet alltid vara en s.k. "svaghet"? Är det strikt omöjligt att föreställa sig någon situation i vilken den skulle kunna utgöra en s.k. "styrka"?
Så, för att provocera lite också (om de inte redan snappat upp subtiliteterna): Är det alltjämt en "styrka", i alla inramningar och utan undantag, att vara vit, västerländsk, medelklass, och vid "god hälsa" (vad än nu det ska betyda)? Det finns ingen situation eller inramning där detta är en "svaghet"? (Oj vad jag tycker om den där självupptagenheten hos de ekonomiskt och kulturellt härskande! Och vad jag fullkomligt älskar att få smula sönder den!) Och, som en sidnot, inte behöver jag väl här påpeka att solen ingalunda är ensam faktor när vi beaktar de förmodade styrkorna och svagheterna i vår pigmentering, för om än den ingen hudcancer gav, och inte heller kunde avvärjas med d-vitaminer, så var den eld som Ku Kux Klan använde till att bränna svarta nog så djävlig ändå vill jag tro...
Tagga ner, Foucault. Det är klart att man kan tolka in fördelar i allt (vilken uppfinningsrikedom måste man inte utveckla för att kunna överleva i Calcuttas slum?), men vad säger det? Att vi inte bör eftersträva någon form av ekonomisk jämlikhet? Eller i fallet med hudcancer, att vi inte bör göra vårt yttersta för att bota den?
Vissa fenomen producerar mer fysiskt (&psykiskt?) lidande än andra, så är det bara. Kanske är det fel att köra ett argumentum ad populum här, men jag gör det i alla fall och hävdar att de flesta nog skulle föredra att ha garanterad mat för dagen och slippa hudcancer. Om detta beror på överlevnadsinstinkt eller kulturell hegemoni låter jag vara osagt.
Men samtidigt: Om man väljer att bejaka sitt (eller andras) lidande och tolka det som en styrka, så visst, varför inte? Om inte annat så kan det ha en terapeutisk effekt. TV-kanalerna är fulla av jänkare som berättar om sina "livs-kriser" och hur dessa har stärkt dem som personer.
Vi har alla våra normativa tolkningssätt, både du och jag. Man kan ompröva sin symboliska tolkning för att "vidga sina vyer", för att överleva eller för att få igenom en retorisk poäng, men lik förbannat blir det ofta känslorna, och inte minst vad man har i bagaget (som du skriver) som avgör hur man ställer sig till ett visst givet fenomen. Givetvis är den som vill det fri att tolka sin och andras situation precis som denne vill, men man bör fundera på vilka grunder man gör det (vilket ju iofs verkar vara även din poäng).
