(Jag kunde inte hålla mig ifrån den här diskussionen längre än så här (hur höjer man sin resolve, någon?))
Isabella skrev:Men de tonar ner lyckobiten till förmån för att föra fram riskerna. Och det är förståeligt, men det avslöjar också att de är partiska: de struntar fullkomligt i hur lycklig eller hur "äkta" lycklig droger gör en; om det så skulle finnas en drog som gjorde människor en miljard gånger lyckligare (på ett "äkta" lyckligt sätt) än vad det starkaste lyckliga kärleksförhållande gör, skulle nog myndigheterna motarbeta även den drogen och fortfarande hålla tyst om lyckoeffekten. Det är inte att objektivt presentera drogers för- och nackdelar för folket. Det är partiskt att bara framhäva nackdelarna. Och min spontana tolkning av denna myndigheternas partiskhet är att de delar din inställning, att droger inte ger "äkta" lycka. Men det var bara min tolkning. Och när jag tänker efter kan det finnas andra anledningar till deras partiskhet. Men partiska är de.
Anledningen till att de struntar i att droger gör en lycklig, är för att baksidan av drogen kan vara mer förödande än vad den bättre sidan har. Ex på negativa effekter: man kan köra påverkad och föröda en annan persons liv, man blir beroende och riskera att förlora jobb eller sociala kontakter, man tappar omdömet om verkligheten. Det är detta jag menar med "oäkta" lycka. Kanske var inte mitt ordval det klaraste, och man kan ju tolka detta på två lika sätt. Bokstavligen talat har du rätt; såklart att den lycka man känner finns, och man kan dra liknelsen med att säga att allt existerar för att jag tänker det, och så fort jag tänker tanken existerar den ju faktiskt (i mitt huvud), men huruvida spöken existerar i den mån vi föreställer oss andar är en annan fråga.
När man tänker på stark lycka upplever man inte den starka lyckan i hela sin omfattning, utan bara den lycka som ens vaga föreställning om den starka lyckan ger en, vilket oftast är en mycket svagare lycka. En tanke på lycka är som en ikon föreställande ett datorprogram. Den
är inte allt det den symboliserar - långtifrån.
Om droger bara gav så svag lycka som "tanken på stark lycka" ger, skulle ingen vilja ta dem. Att lyckodroger är så populära som de är tyder på att de skapar äkta lycka.
För att min tanke ska bli tydligare kanske jag kan säga "konstruerad" lycka - vi tar helt enkelt droger för att bli lyckliga, men vår lycka beror inte på verkligheten (vår omvärld).
Här verkar du motivera din gränsdragning mellan droger och andra lyckoskapande saker med att den lycka droger skapar inte beror på
omvärlden. Men inte heller den lycka en mediterande munk uppnår genom sin meditation beror på omvärlden. Anser du därmed att även sådan lycka är "falsk" eller "konstruerad"?
Vad är för övrigt felet med "konstruerad" lycka? Att kontruera något anses inte i andra sammanhang vara på något sätt dåligt. Vi konstruerar hus, till exempel. Nog är det väl bra att ha någonstans att bo?
Det är mycket möjligt att myndigheterna är partiska i många fall, men i fallet när du skriver att myndigheterna vill mörklägga drogernas lyckorus vill jag påstå att du inte har rätt. Om denna superdrog utan biverkan kom är jag inte säker på att de skulle motverka den. Varför skulle de motverka en drog om den inte hade baksidor.
Därför att de inte ser långsiktigt. De tror inte att de har evigt liv. De ser bara de kortsiktiga baksidorna, för sin egen makts framtids del, med att låta folket använda en sådan drog fritt. De skulle förbjuda en sådan drog för att de tror att det enda som betyder något är att de får fortsätta ha makt över folket de närmaste typ 1-50 åren. Om de insåg att även de själva - på längre sikt än så alltså - skulle vinna på att släppa drogen fri, skulle de släppa drogen fri. Men de ser inte så långsiktigt, för de tror felaktigt att de inte kommer att vara vid liv om 50 år.
Om de fick patent på denna nya superdrog skulle de tjäna mycket pengar, så droghandlare gör.
Ja, men de skulle förlora ännu mer på att så väldigt många sämre droger ("mediciner") helt skulle sluta sälja. Det skulle kunna tänkas kompenseras genom ett skyhögt pris på superlyckodrogen som ersätter alla andra lyckodroger, men det går inte att hålla ett hur högt pris som helst på en lyckodrog, det finns alltid några som tillverkar den olagligt och gör den lagliga försäljningen ointressant för massorna om priset på den lagliga versionen blir väldigt högt. Visserligen skulle myndigheterna kunna besvara en omfattande olaglig handel med superlyckodrogen med långt extremare Orwell-övervakning än hittills, men tydligen är det effektivare att köra med de små stegens tyranni istället, att öka Orwell-övervakningen lite i taget (med tanke på att det är det de gör nu). Och i den strategin passar nog en superlyckodrog inte in, då den skulle tvinga dem att höja Orwell-övervakningen väldigt snabbt, vilket skulle kunna få folket att gå till massmotstånd mot själva Orwellsamhället - något makthavarna för allt i världen vill undvika. En smartare strategi för dem är nog att bygga upp Orwell-samhället successivt. Slutresultatet kan bli lika diktatoriskt i vilket fall. Makthavarna vill ha makt, snarare än lycka. Det har blivit så vana vid att tänka "hur får jag mer makt?" så de har glömt att den ursprungliga anledningen till att de vill ha mer makt är att de vill ha mer lycka.
Drog sågs till en början som något gott, just för lyckoruset. Men följderna av droger blev så mycket allvarligare än lyckoruset.
Myndigheter säljer droger idag, om väldigt svaga sådana, t ex på apotek eller receptbelagda droger, ex morfin.
Anledningen till att man inte vill framhäva drogernas positiva effekter är för att det skulle vara motsägelsefullt, om de ena stunden säger att droger gör dig lycklig och andra stunden att det inte borde få existera.
Varför är då inte motsägelsefullheten något problem när de skriver alla biverkningar på huvudvärkstablettförpackningen till exempel?
Många av de droger som är förbjudna ger bra mycket starkare lycka än vad huvudvärkstabletter ger huvudvärkslindring. Varför inte uppriktigt visa fördelarna och nackdelarna - och, om nackdelarna är större än fördelarna, visa detta - istället för att låtsas som om fördelarna är noll?
Men vi vet redan drogernas båda sidor, vi får nog mycket information om dem via media och dylikt.
Ja, men de flesta medborgare litar mer på myndigheternas information än på andra källor. Det gör att myndigheterna har ett ansvar att framföra sin information opartiskt - ett ansvar de inte tar. Vad tror du myndigheterna skulle ha gjort om andra källor
inte hade fört fram de förbjudna drogernas positiva verkan på lyckonivån? Skulle myndigheterna då ha tagit sitt ansvar och gjort detta själva, tror du? Det tror jag inte. Alltså kan man inte försvara myndigheternas partiskhet med att vi idag får information om drogernas positiva sidor från annat håll.
Just det. För stunden. Och livet består bara av just det: stunder. Om det fanns en lyckodrog med samma lyckoeffekt som alkohol i bästa fall har, en drog som kunde tas hur många stunder i sträck som helst, utan någon avtrubbningseffekt och utan några negativa hälsoeffekter eller ekonomiska effekter eller andra negativa effekter, skulle jag inte se något fel med att ta den.
Då pratar du om nu existerande droger. Droger kommer inte alltid att vara så bristfälliga som dagens droger är. Utvecklingen går framåt.
Vad är då en drog? Det finns idag droger utan "bieffekt," bortsett från att man kan bli beroende, men man blir ju fortfarande påverkad och får en sned blid av verkligheten.
En sned bild av verkligheten är i högsta grad en bieffekt! Det finns än så länge inga droger utan bieffekter.
Kommer denna nya framtidsdrog göra dig lycklig utan att påverka dig? Kommer den ge dig en klar verklighetsbild?
Det kommer sådana droger förr eller senare. Vägen dit kan vara kantad av droger som
tycks vara riskfria men visar sig ha någon stor bieffekt som visar sig först efter långvarig användning. Men till slut kommer droger som även på lång sikt vore långt bättre än drogfrihet för alla människor idag.
Se på dagens farmakologiska vetenskap som en bäbis som än så länge bara tagit sina första stapplande steg. Den ramlar gång på gång nu i början. Men till slut kommer den att lära sig både gå och springa och åka rymdraket.
Många barnsoldater tvingas ta droger för att utföra grymma handlingar; om de inte var drogade skulle det vara svårare att styra över dem.
Det är en negativ effekt. Sådana droger ska vi inte ha, om du frågar mig.
Det är många som är påverkade dygnet runt, men man är då slav under sig själv.
Intressant begrepp: "slav under sig själv"! Vad betyder det? Vem är
inte slav under sig själv, slav under sin fria vilja, slav under sina beslut (tills man ändrar dem; men är man då inte istället slav under sitt beslut att ändra dem, tills man ändrar på även detta beslut, osv)? Såväl i drogfritt som drogat tillstånd är vi, vad jag kan se, "slavar under oss själva". Det är alltså inget du kan klandra de olagliga drogerna för.
Vissa föredrar säkert att leva så, men anledningen till det är för att de inte vill veta av verkligheten.
Detsamma kan sägas om dagdrömmande. Ska man förbjuda dagdrömmande också? Dagdrömmar kanske i och för sig kan ge upphov till bra idéer, något som kanske är mindre vanligt att olagliga droger gör. Men det kommer inom några årtionden säkert droger som, både i detta och i alla andra avseenden, är bättre än både vanligt dagdrömmande och de olagliga droger som finns idag. Droger som skapar bättre idéer och bättre you name it.
Livet består av stunder. Men att vara påverkad alla dessa stunder, ger det ett gott liv?
Vad är alternativet? Att
inte vara påverkad av "stunderna" (som är allt som finns) vore väl att inte vara påverkad av något alls. Då skulle man inte göra något alls. Då skulle man ganska snart dö (bortsett från att det alltid finns kopior av en i andra delar av universum som väljer att påverkas av "stunderna" och därmed överleva).
Och vad ska man göra åt de stunder som inte är lyckliga? Dessa stunder mellan rusen kommer bli lika djupa som topparna är höga.
Det är inte hypertymiska människors erfarenhet. Det finns som sagt redan idag människor, de hypertymiska, som är lyckliga nästan hela tiden. När de är olyckliga är de av allt att döma mindre olyckliga än vad de flesta andra människor brukar vara när de är olyckliga. Att höja topparna gör inte automatiskt att dalarna blir djupare. Att det måhända verkar som att höjande av topparna gör dalarna djupare beror bara på att man oftast fått den effekten
hittills, av de droger som skapats
hittills. Kom ihåg att farmakologin ännu är i sin linda. Om de hypertymiska kan ha högre toppar och samtidigt även högre dalar, kan droger skapas som ger samma effekt hos oss alla. Det är bara en fråga om att utveckla de drogerna.
Du upplevde henne som en annan person. Det betyder inte att hon var en annan person. Då hon har minnen av sitt rus efteråt, måste hon ju i någon mening vara samma person både i ruset och efteråt.
Såklart att hon inte var en
annan person. Jag skrev så för att det ska tolkas symboliskt. Jag skulle kunna påstå att dr Jekyll och Mr Hyde är två olika personer, men då syftar jag givetvis inte på att de är två olika individer, utan att det är en person med två olika personligheter.
Det går att diskutera huruvida dr Jekyll och Mr Hyde verkligen är, och måste förbli, samma person. Om Mr Hyde vore
enbart av ondo (vilket han enligt berättelsens poäng inte är, men om vi antar att han vore det), borde dr Jekyll eliminera honom om möjligt. Men inte heller dr Jekyll är heltigenom en bra människa. Det vore i framtiden möjligt att ta vara på det goda i båda och eliminera resten i båda, så att en enda bättre människa återstod. Därefter skulle man kunna lägga till en väldig massa extra godhet, genom nya droger, genteknik, uppladdning och programmering etc.
Dr Jekyll och Mr Hyde kan ses som två olika personer, inte bara i den betydelsen att de
känner sig som olika personer, utan även i alla de relevanta betydelser som t.ex. du och jag är olika personer. Eller de kan ses som samma person, på samma sätt som du och jag kan ses som samma person (eftersom vi, i och med att vi har evigt liv, med tiden kommer att förvandlas till varandra, rentav oändligt många gånger om, eftersom allt som överhuvudtaget teoretiskt kan ske hinner ske under en evighet).
Ja, jag upplevde henne som en annan person, och när jag skrev att hon var en annan person menade jag hennes personlighet, inte att hon bestod av andra atomer.
Många av atomerna i henne hade bytts ut (atomer byts som sagt ut i oss alla då och då), och framför allt hade mönstret i vilka atomerna i henne satt bytts ut. Ändå upplever du henne som i någon distinkt mening samma person. Vad får dig att göra det? Att hennes ansikte går att känna igen, trots att kanske även det förändrats i viss mån? Även om hennes ansikte vore oigenkännligt, skulle du kunna känna igen henne på hennes sätt att tänka, hennes sätt att röra sig, m.m. Men ju fler av hennes atomer som byttes ut, och ju mer av det mönster skulle förändras i vilket atomerna sitter, desto svårare skulle det vara för dig att känna igen henne, och desto svårare skulle det även vara, rent objektivt, att argumentera för att det - ens i någon som helst mening - är samma person (som hon en gång var) som du har framför dig. Var går gränsen för hur mycket som kan bli utbytt ut på en person utan att den ursprungliga personen i alla betydelser upphör att existera? Skulle du anse henne (din nära anhöriga) vara i någon mening samma person hur mycket av henne som än bytts ut? Anta att hon under några års tid dagligen hade tagit en drog som hade gjort att hon under årens lopp fått så många av sina atomer och mönster utbytta att hon nu i ansiktet såg ut exakt som Alexander Bard, hade en röst som Astrid Lindgren, verkade tänka som Jimmie Åkesson i politiska frågor och i övrigt verkade tänka som Anna Anka, verkade ha ett känsloliv exakt likadant som Dostojekskijs, rörde sig som Jim Carrey, hade en kropp som Pingping (
http://en.wikipedia.org/wiki/He_Pingping) och andades som Leif G W Persson. Skulle du då anse att det fortfarande "egentligen" var "hon" du hade framför dig, men att "hon" hade blivit "väldigt annorlunda"? Hur många atomer måste bytas ut för att resultatet enligt din mening ska kunna sägas vara i alla betydelser en annan person - alltså en annan person inte bara i betydelsen "med annan personlighet", typ "dr Jekyll och Mr Hyde" (i din tolkning av dr Jekyll och Mr Hyde), utan en annan person i samma betydelse som om jag skulle ha låtit min flickvän fortsätta din och min diskussion som om hon vore jag, och du snart skulle börja misstänka att du diskuterar med en annan person än tidigare, fråga om det verkligen är jag, och då få bekräftat att det inte är jag, utan min flickvän?
Jag vet inte om du missförstår mig eller väljer att tolka mig bokstavligt, men i många fall menar jag att man kan läsa mellan raderna.
Det kanske verkade som att jag tolkade dig bokstavligt utan att förstå att du menade bildligt, men ordkombinationen "en annan person" är faktiskt inte är så mycket av en homonym (tvetydighet/mångtydighet) som den kan verka. Jämför med homonymen "få korgen". En anställd som får en fruktkorg i julklapp av sin chef kan skämta och säga "nu fick jag korgen" (att få korgen betyder även att bli nobbad, för den som inte visste det). Men i själva verket kan det vara allvar snarare än skämt, och det kanske inte ens
är ett skämt, då det egentligen inte finns någon dubbeltydighet. Att ge julklappar till sina anställda (något som faktiskt inte alla chefer gör) kan vara ett sätt för chefen att få det att se ut som att han ger sina anställda den belöning de förtjänar, ett sätt att skyla över att motsatsen är fallet. Kanske är den där fruktkorgen chefens metod för att slippa ge rättmätiga löneförhöjningar till de anställda - löneförhöjningar med vilka varje anställd skulle kunna köpa många fruktkorgar per år. Då kan man säga, inte bara som en ordlek, utan även i den ursprungligen avsedda allvarliga bemärkelsen, att den anställde som fick en fruktkorg av sin chef "fick korgen". I själva verket existerar då egentligen ingen ordlek, bara en imaginär ordlek. Betydelsen av att "få korgen" var redan från början att få något litet istället för något stort, att få en liten tröst vars syfte var att man inte skulle hetsa upp sig så mycket över att man inte fick det där stora man hoppats på. Principen var densamma när begreppet "få korgen" myntades (en ung man uppvaktade en ung mö och hon gav honom sin korg som en "här får du, nöj dig med det"-signal till honom), som när chefen i det ovanstående "ger korgen" åt sin anställda i form av en fruktkorg i julklapp.
På samma sätt tror jag att begreppet "en annan person" inte är så homonymt (tvetydigt/mångtydigt) som det kan verka. Att vi är en annan person idag än vi var igår kan tyckas böra tolkas endast i rent bildlig betydelse, men i själva verket finns redan, i vår uppfattning om vad en person är, en känsla av att vad som avgör om en person som vi har framför oss är "samma person som igår" inte i första hand är vilka atomer hon/han är uppbyggd av, utan i vilket mönster atomer - vilka atomer som helst - är arrangerade, i den människa vi har framför oss.
Den människa vi har framför oss kan ses som varandes den människa vi kände för tjugo år sedan, men inte i kraft av att den består av samma atomer som den människan bestod av, för det gör den inte, utan i kraft av att det
mönster - och ett mönster är ett heltigenom ickemateriellt och icketidsbundet fenomen - som den person vi har framför oss utgörs av är likt det mönster den person som existerade för tjugo år sedan utgjordes av.
Det enda relevanta för vår (undermedvetna men dock) bedömning av huruvida en given person existerar och är vid liv idag är alltså huruvida något i stil med det
mönster vi upplever att hon brukade utgöras av existerar idag, inte att vi vet (för det kan vi inte veta) att det hela tiden ägt rum någon kontinuerlig överlevnad hos någon specifik materia, d.v.s. några specifika samlingar av partiklar (partiklarna byts ju ut mot nya partiklar då och då).
Jag förstår om du tycker att jag tjatar i onödan om att "vi bara är våra mönster", men jag uppfattar dina svar som om du ändå inte riktigt tagit in detta att vi bara är våra mönster, som om du inte riktigt tar in vad detta innebär för hur vi bör betrakta personskap och identitet. Det
finns inget sådant som "den och den personen" (vilken person du än må nämna eller syfta på eller tänka dig) om det inte finns ett
mönster som utgör denna person. Och då detta mönster är det
enda som utgör denna person, blir det konstigt när du underförstått försöker få
vissa materieansamlingar att vara det
enda som för vidare denna person genom tiden oaktat om det finns mönster på andra håll i rumtiden som skulle göra detta lika väl.
Jag tvekar inte på att personer kan bli "lyckliga" av droger. Jag har sett personer på tv som säger att de älskar droger och aldrig vill sluta, men för att få en större överblick av det kan du läsa "Go Ask Alice".
Droger har i grund samma verkan som allt annat beroende; shoppomaner, att ständigt äta, att skära sig.
Ett annat beroende är det beroende som kan beskrivas som "driften att maximera sina geners överlevnadschanser". En mor kan vara beredd att offra sitt liv för sitt/sina barn. Att offra sitt liv för något som inte främjar ens egen överlevnad ses i andra sammanhang som sjukt. En person, som kastar sig framför tåget för att han vid en sammankomst med en egyptisk ockult sekt tagit en drog som fått honom att vilja offra sig för någon gammal epygtisk gud i hopp om att få evigt liv, anses av oss agnostiska vänsterlänningar handla irrationellt när han tar livet av sig. Men en kvinna som promenerar på höga klippor med sin bäbis i famnen, råkar trampa fel och faller huvudstupa ned mot vassa klippor med sin bäbis i famnen, och i fallet omsluter sin bäbis med sin kropp och avsiktligt vrider sig på ett sätt som gör att hon själv dör men bäbisen i hennes famn överlever, hon hyllas postumt som en ängel som gjorde det rätta. Detta även om hon hade haft en viss chans att överleva om hon istället hade skyddat sig själv genom att vrida sig på ett annat sätt och rikta bäbisen mot marken så att bäbisen nådde marken först, som en krockkudde åt henne.
(Visserligen kan någon kanske invända att kvinnan inte hade rätt att offra sitt barns liv för sin egen överlevnad, och att det därför är bättre att hon offrade sitt liv för sitt barns överlevnad. Men om det hade varit hennes senaste dejt hon hållit i famnen, och om hon använt honom som krockkudde för att rädda sitt eget liv, hade man i mycket högre grad ursäktat - och i möjligaste mån helt enkelt mörkat - hennes prioriterande av sin egen överlevnad (t.ex. genom att framhålla att det är svårt att säga om det var avsiktligt från hennes sida att hon vred sig som hon vred sig (en typ av argument man inte hade varit lika angelägen om att framföra om hon hade offrat sig för sitt barn).)
I det första fallet (med dyrkaren av den egyptiske guden) anser vi att beroendet av att överleva är ett bra beroende som bör uppmuntras och till och med främjas med skattemedel (staten tillhandahåller subventionerad psykvård för självmordsbenägna ockultister som misstänks vara inne på att ta livet av sig och liknande). I det andra fallet (i fallet med kvinnan som offrar sitt liv för sitt barns liv) anser vi att beroendet att överleva gärna kan få övertrumfas av ett annat beroende:
genernas beroende av att överleva.
Detta steg, från "det är rationellt att i första hand främja sin egen överlevnad", till "det är rationellt att i första hand främja sina
geners överlevnad (t.ex. genom att främja sina barns överlevnad)", innebär att vi har två varianter av "vad som är rationellt att i första hand främja". Dessa två varianter kan snart få sällskap av en tredje variant, nämligen: "det är rationellt att främja det
mönster man vill främja". Det mönster du vill främja är det mönster du själv består av. Att du vill främja dina geners överlevnad är bara för att dina gener i relativt hög grad för vidare det mönster du själv består av, så att detta mönster i relativt hög grad består även efter din död. Dock uppstår alltid vissa genförändringar vid (det som hittills varit) normal fortplantning, främst för att den andra föräldern bidrar med sina gener. Denna "försmutsning" av dina gener (d.v.s. denna försmutsning av det
mönster dina gener får dig att vilja föra vidare efter din död) skulle du kunna undvika genom att istället
kopiera dig vidare till fortsatt överlevnad. Då skulle
hela du, istället för "halva du", fortleva.
Det frigör ett rus som gör vardagen till en plats man inte vill återvända till. Jag tror dock att det finns bättre alternativ att bli lycklig på än att finna en "superduperdrog", om man gör sin vardag lycklig är man inte beroende av rus.
Att du upplever din nuvarande vardag som så pass lycklig att du kan stå emot alla "droger" är något som kommer att bestå så länge de alternativ som erbjuds tycks dig ha alltför avskräckande bieffekter för att vara ett vettigt alternativ till din nuvarande vardag. I en framtid när du ser på tv varje dag hur människor som tagit drogen x blir alldeles strålande glada, ovanligt snabbtänkta, ovanligt intelligenta, ovanligt visa, ovanligt [vilken positiv egenskap du vill], och inte verkar lida av några negativa bieffekter av drogen x, kommer du nog att börja allvarligt överväga att ta drogen x. Kanske inte genast, men efter att ha studerat de som tagit drogen x i många år och insett att de på alla sätt blivit mer kapabla som människor, inte bara mer kapabla i lyckohänseende utan i alla avseenden.
Många långtids narkomaner blir avtrubbade och måste ta mer och mer droger för att känna samma rus, och tar droger för att slippa det elände de skulle behöva gå igenom om de slutade. Är det en "risk" som denna nya bättre drog kan medföra?
Nej, även den bieffekten kommer att elimineras.
Risken är att man inte uppskattar lyckorusen samma när en tid har gått, och alternativet står istället för mellan "ett lyckligt rus eller en halvtråkig vardag" för "ett helvete eller en avdomnad vardag".
Tyvärr finns idag endast sådana misslyckade lyckodroger. Det bör man ändra på. Paradiset väntar!