freddemalte skrev:Du kanske är den stenen
He he he (kunde inte låta bli)
Haha! Den var rolig!
Ok, om det är kriterierna för "finnas" och "något" så är ju svaret enkelt! Då finns det ju ingen oändlighet (i form av ett enskilt, homogent fenomen)[1] eftersom det inte finns något som är oändlig. Detta då det (som skulle ha varit oändligt) hade uteslutit att allt annat som inte utgör en del av detta inte hade kunnat existera (vilket det gör, t.ex du, jag, jorden och allt annat vi kan referera till som fysiska fenomen i världen) . . .
Varför skulle existensen av något oändligt i någon som helst mån/grad/mening utesluta vår existens, jordens, etc? Det ser jag inte. Anta t.ex. att det bland annat finns en cylinderformad och oändligt lång men "endast" 10^10^1000 kilometer bred (i diameter) orm som sträcker sig genom det oändligt stora världsalltet. Då finns det gott och väl plats för oss också, bredvid den ormen - trots att ormen är oändligt stor (till sin volym och massa). Ormen kan till och med få vara oändligt bred också på sina ställen, så länge den inte är oändlig bred hela vägen. Vi kan då mycket väl fortfarande få plats (där universum inte är uppfyllt av orm).
(Någon gång i framtiden tänker jag förvandla mig till en sådan oändligt stor orm och äta upp alla rackare som trilskats med mig på det här forumet.
)
[1]Här kan jag bara se en lite utväg eller chans för oändligheten och det är om man med "något" avser allt fysiskt i världen oavsett konfiguration och struktur, ja då kan det väl vara möjligt att det är oändligt . . . dvs att den heterogena mängden materia i världen är oändlig och alltså aldrig tar slut. Har har vi ju dock ett epistemologiskt verifikationsproblem för att befästa ehuru världens är beskaffad på detta sätt (ontologiskt).
Slutsats: Givet de krav du har satt på "finnas" och "något" så kanske oändligheten existerar i form av en oändlig mängd materia (energi), vilket vi antagligen aldrig kan ta reda på.
Det kan tyckas så, men tänk på att de
till synes endast
två möjligheterna, att universum är ändligt stort och att universum är oändligt stort, egentligen inte är endast två möjligheter; den förstnämnda består av ett oändligt stort antal möjligheter - en för varje tänkbar ändlig universumstorlek, och den sistnämnda består av ett ännu större oändligt stort antal möjligheter - en för varje tänkbar oändlig universumstorlek. Den sistnämnda gruppen möjligheter utgörs av oändligt många gånger fler möjligheter än den förstnämnda gruppen möjligheter. Så eftersom universum lika gärna kan vara vilken som helst av de storlekar det kan tänkas vara, är det oändligt många gånger mer sannolikt att dess storlek står att finna i den sistnämnda gruppen än i den förstnämnda. Detta av samma sorts skäl som det, om du dragit ett kort från en kortlek och ännu inte tittat på det, är 51 gånger mer sannolikt att klöver kung ligger kvar i leken än att du råkat dra just klöver kung.
Om du undrar varför de tänkbara oändliga storlekar som universum kan tänkas ha är oändligt många gånger fler än de tänkbara ändliga storlekar som universum kan tänkas ha, föreställ dig en lista över alla tal, inklusive alla multiplar av varje tänkbart oändligt tal. De första w talen är ändliga, resten är oändliga. Från rad w till rad w+w på listan finns w tal, och likaså från rad w+w till rad w+w+w, och så vidare, via rad w*w, rad w^w, rad BB(w)^BB(w), och så vidare i oändlighet. De första w talen utgör bara en infinitesimal andel av listan. Därför är det oändligt osannolikt att universum skulle råka ha just någon av de tänkbara ändliga storlekarna som universum skulle kunna ha, då dessa är oändligt många gånger färre än de oändliga storlekarna som universum skulle kunna ha.
Du svarar kanske: men allt det här förutsätter ju att det
kan finnas något som är oändligt stort. Ja, det gör det. Men ju fler identiska exemplar av t.ex. "jorden för 3 miljarder år sedan" det funnits, desto mer sannolikt var det att en sådan som du skulle bli till. Det är alltså lättare att förklara din existens ju fler identiska exemplar av "jorden för 3 miljarder år sedan" man antar att det funnits. Ockhams rakkniv ger att vi bör föredra den enklaste förklaringen till vadhelst vi vill ha en förklaring på. Det kan tyckas att ett oändligt stort universum är en mindre enkel förklaring till din existens än vad ett ändligt stort universum är, men det är faktiskt tvärtom. Den enklaste förklaringen till hur det kommer sig att du finns är att allt som kan finnas finns, och att du därför inte skulle ha kunnat icke finnas. Att allt finns förklaras enklast (fortfarande helt i enlighet med Ockhams rakkniv) med att universum är så oändligt stort att alla partikelkombinationer som överhuvudtaget kan råka uppstå genom kvantfluktuationer måste uppstå, eftersom de får (och har fått) oändligt många tillfällen till det (liksom en tärning som kastas oändligt många gånger kommer att med tiden ge alla utfall den teoretiskt kan ge, så länge dess antal sidor är endast ändligt stort - alltså även om dess antal sidor är groteskt stort, t.ex. BB(100)).
Ett oändligt stort universum är mer förenligt med Ockhams rakkniv än vad ett ändligt stort universum är, eftersom det skulle krävas ett mycket längre datorprogram (eller annan beskrivning) för att beskriva ett ändligt universum av storleken på t.ex. det s.k. "observerbara universum" (och som är för litet för att kunna innehålla t.ex. elefanter som är en googol kubikmeter stora) än vad som skulle krävas för att beskriva ett oändligt stort universum (som innehåller t.ex. elefanter som är en googol kubikmeter stora). För att beskriva ett oändligt stort universum skulle det nämligen räcka med ett datorprogram som utan ände gång på gång slumpar fram ett nytt tecken av t.ex. de tecken som finns på ett vanligt tangentbord. Alla teckenkombinationer som överhuvudtaget är möjliga kommer i teorin förr eller senare att uppträda om ett sådant datorprogram får köra tillräckligt oändligt länge. Därmed beskriver det programmet varje tänkbart oändligt stort universum. Detta är sant även om programmet aldrig körs. Varje möjligt oändligt stort universum är beskrivet redan i form av den beskrivning programmet självt utgör. Och programmet självt behöver inte vara oändligt långt - det behöver bara vara några hundratal tecken långt. Vilken programmerare som helst kan enkelt skriva ett sådant program. Poängen är att ett sådant program är en mycket
enkel beskrivning (förbluffande enkel för att vara en beskrivning av hela universum, kan man tycka). Därför är antagandet att universum är oändligt stort mycket mer förenligt med Ockhams rakkniv än vad ett antagande om att universum endast är ändligt stort är. Därför bör man utgå från att universum är oändligt stort.
