Inläggav Prekognitivo » 05 sep 2005 19:33
Sokratism, vem var sokrates?
jag ska låna en text som jag tyckte var värd att läsa, från Lukaspojken.;
Sokrates – Vem var han?
Filosofin tar sin början någon på 500-talet före Kristus. Detta var en tid då grekerna fick allt större kontakt med andra folks seder, bruk och myter. Medvetenheten om att skillnaderna var stora i både sedvänjorna och världsbilderna resulterade i ett ifrågasättande av vad som var mänskligt skapade produkter och vad som egentligen tillhörde verkligheten. Frågorna som då började ställas var inriktade på att förstå naturen, fysis, och de som försökte finna svaren på dessa frågor brukar idag kallas för naturfilosofer. Det som skilde deras tankar från t.ex. religioner och myter var att de använde förnuftet för att beskriva världen. Det var då uppkomsten av det rationella tänkandet verkligen började.
En tid efter dessa naturfilosofer så började en ny grupp dyka upp och det var sofisterna. De hade ett viktigt gemensamt drag med naturfilosoferna, och det var att de var kritiska mot nedärvda myter och sedvänjor, men de ansåg att det inte gick att finna några säkra svar på naturens gåtor. Därför var sofisterna inte intresserade av naturfilosofernas frågor utan ägnade istället sin tid åt att förstå människan och hennes plats i samhället. De utgick från att det inte fanns någon sanning och därmed gällde det att finna slående argument till ens slutsatser kombinerat med skicklig talarkonst, retorik. Sofisterna var kringresande lärare som gav kurser och individuell undervisning inom dessa områden mot betalning.
Sokrates verkade säkerligen under hans samtid mer besläktat med sofisterna än vad han är idag. Detta eftersom han liksom sofisterna var starkt rationalistiskt orienterad. Han menade att det var förnuftet som skulle avgöra värdesättandet av slutsatser, även i de fall då skick, bruk och tradition tidigare gjort detta. Det fanns ändå skillnader mellan sofisterna och Sokrates. Han var ingen lärare och han tog inga arvoden. Han var inte heller någon kunskapsteoretisk skeptiker, utan han var i motsats till sofisterna övertygad om att det fanns grundläggande och allmängiltiga normer, absoluta sanningar, för vad som var rätt respektive fel. Det är ur denna ståndpunkt som etiken tar sin början, och det är frågorna inom detta område som är de allra viktigaste att ställa sig under livet, d.v.s. hur vi bör leva, ansåg han.
Sokrates, den förste grekiske filosof som var infödd atenare, föddes omkring 470 före Kristus, och redan under sin ungdomstid var han känd för sin vishet bland sina vänner, men han hade då inte funnit sitt kall. Vändpunkten kom när hans vän Chairefon frågade oraklet i Delfi om vem som var den visaste människan i Grekland. Prästinnan svarade att det var Sokrates. När Sokrates fick höra prästinnans svar blev han förvånad, men han ville ändå undersöka saken. Han sökte upp högt bildade människor och började ställa frågor till dessa om moraliska begrepp såsom rättvisa, måttfullhet, mod m.m. Jag började, säger Sokrates, i min oskuld med att antaga att de visste vad dessa ord betydde eftersom de använde dem så obehindrat, och jag gav mig åstad full av hopp om att de skulle berätta för mig som inte visste. När han frågade dem fann han emellertid att ingen av dem kunde riktigt förklara dessa begrepp för honom. Alla de som Sokrates hade frågat trodde att de visste något fast de inte gjorde det. Sokrates själv visste ändå en sak och det var att han ingenting visste och därmed visste han en sak mer än de andra och således insåg han att oraklet hade haft rätt. Han var visare än andra eftersom han var medveten om sin okunnighet.
Sokrates fortsatte sina samtal som ett yrke för välgörenhet. Enligt hans kunskapsteori bär vi all kunskap inom oss redan när vi föds. Vi kan dock ha svårt för att formulera vad vi redan intuitivt vet. Därför kan vi behöva få hjälp med att plocka fram det. Sokrates beskrev därför sitt yrke i analogi med sin mors – barnmorskans. Det är inte barnmorskan som befruktar, blir gravid eller föder utan det är hon som hjälper till vid förlossningen när tiden väl är mogen. Därmed hjälpte Sokrates andra människor att förlossa deras inneboende kunskap, och han undersökte den för att se om det var verklig kunskap eller, som han uttryckte det, bara munväder. I de fall det bara var munväder var medvetenheten, hos samtalspartner, om sin okunnighet första steget hos denne för vinnandet av kunskap. Detta eftersom ingen kommer att söka kunskap om något i fall man redan tror sig besitta den.
Hans verkliga mål var att försöka hjälpa samtalspartnern att uppnå lycka genom arete. Arete är ett centralt begrepp i antikens moralfilosofi och betyder dygd, men det betyder också duglighet och tings förmåga att fungera som de skall. Till exempel är en dygdig skomakare en som är duktig på att göra skor. En dygdig människa i analogi med exemplet om skomakaren är en människa som är bra på att vara människa. Detta är något som alla bör bli bra på, menade Sokrates, och denna dygd finner vi i kunskapen. Enligt Sokrates är just dygd detsamma som kunskap. Vilket innebär att om en människa vet vad som är rätt så kommer hon också att göra det rätta, och bara den som handlar rätt kan bli en sann och lycklig människa. Enligt Sokrates så önskar sig alla människor denna lycka som livets mål även de som handlar orätt, men när vi gör det orätta, visar detta bara på vår okunskap om det rätta. Det som förbrytarna och de omoraliska söker är en genväg till lyckan genom att ljuga, stjäla eller bedra. Lyckan är dock beroende av dygden, och den som vet vad som är rätt känner också lyckans förutsättningar. Det är bara den som vet som äger dygd, och det är bara den som är dygdig som blir lycklig, och den som vet hur man ska bli lycklig försöker också bli det. Ty ingen önskar bli olycklig, menade Sokrates. Han hänvisar ofta också till en inre gudomlig röst, en daimonion, som varnade honom då han var på väg att handla orätt, men vad som är det rätta var Sokrates själv tvungen att själv finna.
Sokrates lärde människor att börja tänka på livet, på vad som var rätt och orätt. Han lärde oss att inte bli stressade av tvärsäkerheten hos andra människor, hos auktoriteter eller i majoriteter. Detta eftersom det självklara sällan var det sanna. Etablerade åsikter är sällan ett resultat av ett felfritt resonerande utan snarare av århundraden av intellektuell förvirring. Det kan vara skrämmande att höra en auktoritet eller majoritet anse att vi har fel. I dessa fall bör vi skärskåda den logik opponenten använt sig av för att nå fram till sina slutsatser innan vi överger vår egen ståndpunkt. Det är riktigheten i dennes metod som skall avgöra vilken vikt vi ska lägga på opponentens slutsatser.
Det var på detta sätt Sokrates avslöjade okunnigheten hos mäktiga och ansedda personer. Han blev en omtalad person, älskad av många men också hatad av andra. Det är egentligen inte så förvånande att han blev impopulär hos vissa när han övertygade dessa att de ingenting visste. Han blev betraktad som en störande faktor i samhället, och till slut blev det för mycket för athenarna. År 399 före Kristus arresterades den 70-årige Sokrates av myndigheterna. Han anklagades för att ha förlett de unga och för att inte tro på stadens gudar. I sedvanlig ordning tillsattes en jury som bestod av 500 medlemmar. Jurymedlemmarna var dock inga experter. De hade sällan erfarenhet kring liknande fall eller kunskap om de relevanta lagar som de fällde sin dom i. Det var heller inte ovanligt att jurymedlemmar somnade under rättegångarna. Kvalifikationerna som krävdes för att ingå i en jury var medborgarskap, skuldfrihet och en fungerande hjärna. Hjärnfunktionen mättes dock inte med sokratiska kriterier utan innebar snarare förmågan att kunna gå utan att vingla och att kunna uppge sitt namn när man blev tillfrågad. Sokrates förstod att han inte hade en chans, dels p.g.a. juryn men också för att det inte fanns tillräcklig tid för att försvara sig. En athensk rättegång var ett snabbt möte där de anklagade bara hade några minuter att tilltala juryn. Trots detta var Sokrates lugn.
Under rättegången uppvisade Sokrates ingen ånger eller underkastelse. Han sade att inget kan få honom att upphöra med att kritisera samtidens villfarelser, inte ens om man hotade honom med döden. ”Ett liv utan eftertanke är inte värt att leva”, menade han. Han attackerar också atenarnas moraliska slapphet, och sa att han var den som skulle väcka de.
”För om ni dömer mig till döden kommer det att bli svårt för er att hitta någon annan av samma sort: helt enkelt en människa som – ursäkta uttrycket! – guden låter ansätta staden, som om staden vore en stor och ädel häst, som på grund av sin storlek är ganska trög och behöver en stingande broms som väcker honom... och om ni lyder mitt råd skonar ni mig. Men kanske blir ni ilskna på mig likt sovande som blir väckta, och följer Anytos uppmaning, slår till mot mig och dödar mig lättvindigt, och sedan fortsätter ni att sova...”.
Han retade och utmanade rätten så att den i upphetsning dömde honom till döden, med en knapp majoritet. Men enligt athensk sedvänja hade han rätt till att yrka om ett lindrigare straff såsom fängelse, böter eller landsförvisning. Han svarade med allvar att bättre skulle vara om han istället för att straffas hedrades av staten genom att som välgörare få äta i rådhuset, Prytaneion. För han ansåg att ingen utfört en för staden nyttigare gärning än han. ”Att döda mig skadar Aten mer än mig” sade han.
Sokrates fördes till fängelset för att få invänta verkställandet av sin dödsdom. Hans vänner ordnade en flyktväg men han vägrade att fly. Den rättfärdiga kan aldrig skadas av onda människor. Den rättfärdiga kan bli fråntagen allt vad han äger och bli orättvist kastad i fängelse eller råka ut för olyckshändelser och sjukdomar. Dessa motgångar är dock skäligen triviala så länge själen blir oberörd. Att lida orätt drabbar bara kroppen, d.v.s. de yttre tingen, men att göra det orätta fördärvar själen, och visar samtidigt bara på att själen saknar klarhet i lyckans förutsättningar och dygd. Det är därför till de som begår orätta handlingar som vi bör känna medlidande till än för offret. Det var därför som Sokrates inte var förtvivlad över dödsdomen. Han menade att han handlat rätt även om han måste lida orätt.
På den fastställda dagen fördes en bägare med gift till Sokrates. Han tröstar sina vänner med att säga: ”Det kommer yngre och starkare efter mig. De kommer att rannsaka er strängare än vad jag har gjort.” Den kritiska tanken kan man inte döda, sade han. Omgiven av sina vänner tömde han bägaren med lugn och utan att tveka. Platon tog ett så djupt intryck av det som hänt att han började några år efter det att ge ut en rad filosofiska dialoger där huvudpersonen var Sokrates. Eftersom Sokrates inte skrev några skrifter själv så var det främst Platon som förde det sokratiska arvet vidare, och idag hör många av dessa dialoger till världslitteraturens mästerverk.
Jag vill härmed avsluta denna ordskulptur av Sokrates med mina egna sammanfattande ord av hans tankar: ”Lyckan, som varje förnuftig människa strävar efter, finner vi i dygden, dygden finner vi i kunskapen, kunskapen finner vi i oss själva, och oss själva finner vi i samtalet med andra. Detta är Sokrates!”
lögnaparadox: