Annicken skrev:Hej DW!
Några reflektioner kring det du skriver om:
Du har en uppfattning att man "borde göra" saker (i ditt fall t ex plugga, skriva en bok). Vem säger det egentligen? Är det där livets mening ligger? Visst är det så vi kan känna krav på oss från t ex skola och samhälle. Men vi kan själva i rätt stor utsräckning välja vad vi vill och ska göra. Att befria sig från föreställningen att man måste vara på ett särskilt sätt kan vara svårt, för mig har det tagit åtskilliga år, men det är just befriande att nå dit. Jag måste inte vara på ett särskilt sätt, jag ska bara vara jag.
Den enda mening med livet som vi objektivt kan definiera är att vi som levande varelser ska fortplanta oss och utvecklas enligt evolutionens regler. Jag har börjat tänka mycket på det på senare tid. I klassen har jag t.ex. två tjejer som jag är intresserad av, varav jag vet varför jag känner mig attraherad till den ena av dem, men den andra av dem påverkar mig på en undermedveten nivå. Det är mycket möjligt att evolutionen spelar en roll här då hon inte gör någonting speciellt eller är någonting speciellt för att jag ska finna ett intresse för henne. Att evolutionen spelar en roll här (kanske avger hon dofter eller helt enkelt tilltalar "djuret" i mig att hon skulle vara bra för fortplantning, i.e. ur ett evolutionistiskt perspektiv) kan man inte helt avfärda - det här är vad jag menar med vår objektiva "mening med livet".
Ur ett subjektivt perspektiv så kan vi inte ge ett objektivt svar; den mening som du finner med livet kanske skiljer sig från den mening som jag finner då du och jag har påverkats olika och vi har olika DNA-sammansättningar som gör att vi tolkar saker på olika sätt. I mitt fall så finner jag det inte acceptabelt att (som jag uttrycker det) "slava" för staten hela mitt vuxna liv. Vilka alternativ har jag då kvar? Jo, att finna en mening med livet som är realistisk utifrån vad jag kan och inte kan. Jag är dålig på praktiska saker men har en bra språkkunskap vilket gör att bli en författare ter sig som ett realistiskt alternativ, liksom jag är intellektuell och intelligent och därav borde ställa mer krav på mig själv i skolan. Det är en underlig känsla att hata sig själv för vad man inte kan, och samtidigt vara glad över det man kan - för det är så jag känner. Jag finner mig själv vara en man med en mycket god självinsikt. Jag är glad över att jag inte är en i mängden; inte för att jag vill vara annorlunda, utan för att jag vill inte vara en av alla andra.
Jag försöker därav att vara mig själv. Jag har alternativ som t.ex. medicinering för att bli av med min depression genom direkt påverkan på serotonin-nivåerna, men jag är uppriktigt rädd över att förlora mitt "jag", i.e. min identitet, min personlighet och mitt sätt att konstant reflektera över saker och ting. Allting defekt med mig, liksom de mindre defekta grenarna av min personlighet, är en del av den jag är och ett direkt resultat av min genetik och min uppväxt i förorten. Jag skulle inte för alla pengar i världen förändra min uppväxt eller mitt "jag", även om frågan i sig blir ointressant då det är realistiskt omöjligt. Jag är tacksam över de små sakerna som jag har välsignats med, men jag dras även med ett självförakt över de saker som jag inte har välsignats med. En perfekt bild av hur jag tänker vore att föreställa sig en djävul och en ängel på vardera axel som strider över kontrollen av min personlighet. När ängeln övertygande säger att MVG i alla ämnen inte är ett problem, så kommer djävulen på den andra axeln och säger hur dålig jag är på att plugga och att jag aldrig kommer att klara av det eller det. Vi kan utifrån den här bilden förstå varför jag får en fruktansvärt depression och dödslängtan minst en gång om året, medan jag dras med generell ångest den resterande delen av tiden.
Annicken skrev:Detta hänger ihop med detta att acceptera sig själv som man är. Du har god självinsikt och en fantastisk förmåga att uttrycka dig. Den diagnos du talar om hjälper dig att förstå dig själv, det är tydligt. För många människor tar det åratal att förstå sig själv, Kirkegaard sa t ex att vi förstår livet baklänges men måste leva det framlänges. Jag tycker du ska se detta med din självinsikt som en stor fördel, du har redan nått längre än många.
Det är det jag försöker göra, eller till viss del kanske redan har gjort. Jag vet inte. Vi påverkas av så många sublima faktorer att det är svårt att veta hur långt vi verkligen har kommit i att acceptera oss själva för vilka vi är, men det är väl det som jag pratar om; jag nöjer mig med att inte ha ångest, och att leva ut min meningslösa existens i total isolation från omvärlden. Om livet däremot endast finns där för mig som ett ångestdrivande symptom så blir det svårare att acceptera den lott man har dragit. Jag tackar Gud (pun intended) för min ateism som antagligen är den enda anledningen till att jag inte har begått självmord. Jag har helt enkelt väldigt mycket respekt för livet då min existens är allt jag har, och att min död är ofrånkomlig må göra livet meningslöst, men som Dawkins säger så gör det mig också lyckligt lottad; ty, jag lever!
Annicken skrev:Att vistas i naturen, promenera och eller bara vara ute är för mig ett sätt att finna både sammanhang och ro i själen. Har läst nånstans att när vi promenerar kommer våra tankar på plats, varje steg hjälper oss. Kan ta en stund innan effekten kommer, men efter 20-30 minuter är den där.
Jag saknar tyvärr någonting drivande i mig som gör att jag skulle orka gå ut och gå ens 30 minuter om dagen, men visst tycker jag att naturen kan vara vacker, liksom västkusten är nu i vintern då man kan stirra ut över havet och fascineras över hur otroligt det är att vara en levande varelse på denna jord.
Annicken skrev:Jag tror också mycket på samtal, och gärna hos psykolog. Det är betydligt lättare att tala med en utomstående än en anhörig, som lätt blir orolig. De professionella har ju också erfarenhet och kan ställa frågor så att man hittar ett svar. Socionomer som du nämner har nog inte samma kompetens, iofs antar jag att du fått psykologhjälp eller?
Jag har aldrig testat psykologer. Jag har endast erfarenheter från psykiatriker då jag gick på medicin samt när jag låg inlåst på BUP efter en massa ambulansåkningar p.g.a diverse pilleröverdoser och ett självdestruktivt beteende.
Socionomer är inte psykologer, men det betyder inte att de saknar kompetens. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig när dessa människor kommer att sluta med mig för att LSS helt tar över. Jag har träffat dessa kontaktpersoner i flera år nu och de är en del av mitt liv och intellektuella människor att bolla tankar med.
Jag har funderingar på att träffa en psykolog, men jag vet inte än till vilket syfte. Mina kontaktpersoner vill etablera en kontakt mellan mig och en psykolog, och öppenvårdspsykiatrin erbjuder mig det här.
Annicken skrev:Vi har bara det här livet. Vi kan inte fly svårigheter, men växa genom dem, så smånigom. 5 år är en lång tid, jag vet att det känns som en eon och att varje dag kan kännas som ett år. Försök att ta fasta på de ljuspunkter som kan finnas, och tyck om dig själv som du är. Som någon sagt, ingen annan kan vara du själv lika bra som du.
Det här är exakt det du uttrycker som jag försöker uppnå, och om jag gör det så kommer jag utan att skämmas kalla mig själv för upplyst!
Annicken skrev:Jag ser ett stort problem i vårt samhälle idag, och du berör det själv. Det är fokuseringen på höga betyg och framgång. Baksidan är att den som inte "lyckas" har svårt att finna en plats i samhället, svårt att känna sig accepterad. Jag efterlyser ett mer humant samhälle, där alla verkligen kan känna sig lika mycket värda, oavsett betyg, lön, yrke etc, oavsett kön, ursprung osv ... alla människor olika men lika mycket värda!
Men hur definierar vi "värde"? Är det inte vad vi bidrar med till samhället? Dessa tankar hade jag när jag som femtonåring reflekterade över vad "värde" som människa verkligen är för något. Jag personligen finner det bra att folk som kämpar i skolan också får mer betalt i form av framgång i livet än folk som inte kämpar i skolan. Jag tycker absolut inte att jag förtjänar lika mycket som hårt pluggande klasskompisar. Jag kan skylla på miljön som jag växte upp i där jag saknade någon auktoritär figur, och jag kan skylla på att jag lätt får depression p.g.a. att jag konstant filosoferar i min isolation, men faktum är att det spelar ingen roll då jag är fri att kämpa i skolan och har mer huvud än de flesta, liksom jag är fri att välja att inte kämpa i skolan. Jag ursäktar inte mitt beteende ens om essensen föregår existensen.
Hur kan alla människor vara lika mycket värda om de är så olika? Jag kan tyvärr inte efterlysa ett sådant samhälle. Dels så strider det emot mina politiska övertygelser, men även på ett personligt plan där jag i åratal har reflekterat över det här och helt enkelt inte finner det troligt att du och jag automatiskt föds med ett objektivt värde. På det stora hela så definieras värde olika av olika människor, och jag har inte riktigt bestämt mig över hur man ska definiera värde, men en utgångspunkt är väl egentligen vad man erbjuder och/eller kan erbjuda sina landsmänniskor i framtiden. Det är kanske ett kapitalistiskt tankesätt, men jag föredrar kapitalism över socialism alla dagar i veckan; även om jag måste bo på gatan utan tillgång till någon psykolog för att du ska få ha mer pengar i fickan, och därav den frihet som du förtjänar (nu förutsätter jag att du arbetar och att jag studerar, även om mina förfäders skattande i Sverige de facto gör att staten är skyldig dem att erbjuda mig bland annat utbildning och tak över huvudet).
Annicken skrev:Varför vi lever är en fråga som jag själv övergett, eller rättare jag nöjer mig med svaret: älska livet mer än dess mening. Det innebär också att meningen med livet är kärlek, på alla plan. Älska både sig själv och andra, och först sig själv annars har man ingen kärlek att ge ut. Det är inte egoism, det är att ta hand om sig själv så att man kanske räcker till lite även för dem omkring en.
Jag finner faktiskt den frågan relativt ointressant. Varför vi lever är redan besvarat utifrån ett evolutionistiskt perspektiv och forskning som har studerat hur allt liv började; vi behöver därav inget filosofiskt svar på en vetenskaplig fråga. Vad som är en intressant fråga, däremot, är huruvida vi har någon mening med livet förutom att fortplanta oss och hålla vår art levande på denna planet. Jag tror personligen på att vi redan har ett svar på "meningen med livet", och det är väl helt enkelt att svaret är subjektivt, inte objektivt, och därav skapas meningen med livet av oss själva, vilket naturligtvis gör att denna "mening" skiljer sig från person till person.
