FÄLTENS / LJUSETS HASTIGHETSkriver detta för den händelse ni inte tagit del av följande tidigare, och med anledning av Pilatus syn på tid.
H:s osäkerhetsrelation får även den sin förklaring via MP och DRP, men till det kan jag återkomma senare
om behovet gör sig gällande.
I mitt koncept, kapitel 9, BALANSKRITERIE, ΔØ, inkl C, εo och μo, kommenteras FÄLTENS / LJUSETS HASTIGHET,
varifrån nedanstående citat är hämtat. För att förstå fenomenet tid är det sannolikt ett måste att som första
inledande steg ha studerat och begrundat dessa redovisade samband.
De för konceptet, figur 4, och ΔØ viktiga skalfaktor-sambanden erhålls genom att ovanstående ekvationer
skrivs om som,
∂²E/∂²E = μο • εο • ∂x²/∂t²
∂²B/∂²B = μο • εο • ∂x²/∂t² , vilket ger de viktiga medelvärdessidställande
inverteringssambanden,
1/μo•εo = ∂x²/∂t² (C^2), resp. μo•εo = ∂t²/∂x² (1/C^2).
Det vi ser här är enligt konceptet EXPANSION (C^2) och KONTRAKTION (1/C^2) utefter den reella axeln.
Detta överensstämmer alltså med konceptets uppfattning, och bekräftar MASKERINGSEFFEKTEN.
Det som dock EJ framgår är att storheterna refererar till skilda atomer, så som DRP stipulerar.
Maskeringsprincipen, MP, får alltså till konsekvens att partiklars dimensioner i förhållande till rummets
dimensioner är en funktion ~ 1/C.
Partikeln kan då ses som en ”C-spegling” av rummet, och vice versa.
Då fenomen som TID i ovanstående samband utgör balanssubstitut, representerar således även
μo och εo indirekt
skalfaktordifferenser i G. Detta gäller då givetvis även ljushastigheten C.
Från ovan känner vi till att C = 1 / √ εο μο. Ytförhållandet 4 π C² / 4 π = C^2, ger det linjära
förhållandet √ C2 = ±C, vilket verifierar sambandet, E = C∙ B och vice versa.
För att förklara hur ovanstående ska tolkas enligt konceptet vad gäller olika fenomen, som t ex relativitet,
använder sig alltså konceptet av den modell, som benämns
balanskriterie, ΔØ.
Observera här att ε och μ , enligt konceptet, refererar till respektive specifik atom, och därigenom har
förutsättningar att vara
FÖRSKJUTNA aktuella atomer emellan ! Detta leder i sin tur till att fenomen
med förankring i ε
o och μ
o uppvisar
förskjutningsegenskaper,
sett ur de olika atomernas perspektiv. Notera här att det är inte enbart ur resp atoms perspektiv rent
allmänt, utan även ur motsatt atoms
"diametrala motsatta" perspektiv.
Resultatet kan förenklat liknas vid en typ av "reaktansberoende
skift". Kännedom om detta är extra viktigt
och fundamentalt, för att därigenom skapa förutsättningar för att förstå bakgrunden till hur rum och tid skapas.
Som exempel är relativitet en funktion av sådan ändrad perspektivförskjutning.
Om man här bortser från C^2 , som är konstant, representerar εο och μο varandras invertering.
Exkl C^2 är sorten för produkten , εο μο, = As/Vm • Vs/Am • m^2/s^2 , m a o ”sortlös”
(p g a maskering, MP).
Exkl C^2 är sorten för εο, As/Vm • m^2/s^2 = A/V • m/s, alltså ”inverterad” i relation till när C^2 innefattas.
Uttrycket √ εο μο kan mot denna bakgrund ses som ett medelvärde av εο och μο.
Här är det väsentligt att minnas hur DRP orsakar den ”medvetandereferens”, så som figur 0 anger,
och vars innebörd är en fiktiv ”sfärisk densitetsobalans”. Denna obalans återspeglas av εο och μο.
C kan, med detta betraktelsesätt tolkas som ett inverterat medelvärde av två likvärdiga,
men relativt varandra inverterade uttryck, där uttrycken är DRP-beroende och SKF-beroende.DRP-beroendet bör således vara det underliggande skälet till matematikens ±√ , där + och – rötterna
refererar till de aktuella kommunikationsperspektiven.
En konsekvens av detta är att C^2 inrymmer invertering/fasvridning, att likna vid ”reaktansegenskaper”,
och att ljusets hastighet skrivs, C = ±1 / √ εο μο, vilket medför att
vi har att beakta både +C och –C.
Balanskriteriet ΔØ har sin grund i medvetandets referens inkl εο och μο, och anger hur ”medelvärdet”,
C, normerat är i balans. Det innebär att C kan tolkas som en typ av ”rörelsemängdmedelvärde”.
ΔØ beskriver hur rörelsemängden projektionsmässigt kan omfördelas. Projektionsmässigt innebär
detta att den komplexa linjära ”ljushastigheten”, som komplext DRP-fenomen, beloppsmässigt,
v g se figur 7, kan anta värden mellan 0 och 2c, samtidigt som det som har denna hastighet,
det cirkulära, antar värden som balanserar hastigheten till konstant c.
Förs därefter C^2 in i resonemanget, som en relationskonstant mellan εο och μο, framgår att C,
i viss mening, kan betraktas som en
INVERTERANDE SKALFAKTOR-relation, där inverteringen
refererar till den G-tänjning, ”ROT”, som härrör från skalfaktordifferensen.
Genom att invertera, εο, erhålls, 1/εο = 4π C² / 10^7. Då μο = 4π / 10^7, kan vi skriva, 1/εο = μοC²,
som därefter skrivs som, 1/εC = μC resp. 1/μC = εC.
Sorten blir då, 1/ Vs/Am • m/s = As/Vm • m/s, vilket ger 1/ V/A = A/V.
Balanskriteriet ΔØ beskriver ovanstående som relativt varandra inverterade ”sfäriska” motpoler.
Slutsatsen är att εο och μο är varandras ömsesidiga SKF-speglingar, i grundtillståndet, G.MP och DRP utgör och verifierar den bakomvarande mekanismen till detta. Ljusets hastighet kan då beskrivas som en atomär effekt av EJ NORMERADE skalfaktorer,
inkl därav beroende vxv-frekvensförhållanden. Partikel, som kontraktionsfenomen,
representerar EJ normerad skalfaktor, och har således en hastighet i relation till +ΔØ.Mot ovanstående bakgrund betraktar konceptet ljusets hastighet, c, som en från DRP härrörande
STRUKTURRELATION, som ej kan likställas med det vi normalt uppfattar som hastighet mellan reella
atomära fenomen. Ljusets hastighet kan således ses som en strukturrelation mellan olika
SKF-projektioner/perspektiv, som funktion av DRP och MP.
Dessa projektioner, refererar till, och symboliseras av, tecknen + och –.
Delta skrivs därför,
± ΔØ, och/eller 2ΔØ, refererande till aktuella projektioner/perspektiv.
Enligt konceptet är ljusets hastighet ett komplext medelfenomen, vilket även förklaras närmare
under rubriken Relativitet.
Enligt konceptet representerar C förhållandet mellan olika SKF-projektioners synkronism av G,
sett ur atomens strukturella perspektiv.
I förlängningen leder ett sådant resonemang till att det egentligen inte är något som har hastigheten C,
utan ”ljushastigheten” ÄR tid och kraft, i DRP-MP-separerad tappning.
Tid och kraft representerar j-separerade expansions- och kontraktions-fenomen, i G.
Våg-partikeldualitet, har sin naturliga förklaring i detta.
Våg-partikeldualitet innebär att elektromagnetisk strålning, till exempel ljus, och materia, uppvisar
både vågegenskaper och partikelegenskaper. Att ljuset har vågegenskaper har länge varit känt.
Interferens, som bland annat innebär att två ljusstrålar överlagras varandra på sådant sätt att de
både kan förstärka och försvaga varandra, är lätt att observera. Dock finns observationer som inte
kan förklaras med denna modell, men däremot om man antar att ljuset är en ström av partiklar.
Ibland försöker man sammanfatta ljus (och materias) dubbla natur, genom att beskriva ljuset som
en ström av små vågpaket. Inte heller denna enkla modell förklarar dock helt de observationer vi kan göra.
Om man föredrar en förenklad bild av vad ljuset är, förstår man vissa observationer bäst om ljuset
uppfattas som en vågrörelse, och andra om ljuset uppfattas som en partikelström.
Till skillnad mot denna bild redogör Delta-konceptet för hur vågegenskaper och partikelegenskaper
kan tolkas via DRP och MP, utan att kvantmekanik behöver tillämpas. VÅG respektive PARTIKEL
representerar enligt konceptet två olika DRP-perspektiv av samma universella fenomen.
/ Illusionen
http://www.youtube.com/watch?v=CDdvReNKKuk
