VARFÖR EXPONENTIELLA SAMBAND ?DELTA-konceptet kännetecknas av att
ALLT i vår atomära verklighet härleds och beskrivs utgående från
”överskott” (+) och ”underskott” (-) i det abstrakta grundtillståndet, G.
Det är därför värt att notera att inget annat krävs utöver + och – i grundtillståndet, G.
G är en förutsättning för den s k "kvadrant-böjen".
Konceptet vilar därigenom definitionsmässigt på en solid och stabil grund.
Det som ant upplevs som svårt att förstå, är bakgrunden till de exponentiella samband, som tillämpas inom konceptet.
För att förtydliga bakgrunden till ΔØ, och vxv, är det därför motiverat att förklara några sådana samband.
I tråden, Fri vilja, determinism, kvantmekanik, skriver jag 1 maj 07:46 citat,
I vxv perspektiv och i referensriktningen ger alltså detta normerat de balanserande resultaten,
ΔVXV ”RE” , ±√1– (V/C)^2
ΔVXV ”IM” , ±√1+ (V/C)^2 / j Med dessa samband hävdar jag att relativitetsteorin ej är komplett, så som teorin beskrivs,
utan även innefattar en dold imaginär komponent, enligt DELTA-konceptet.
För att förtydliga bakgrunden till detta, krävs att man förstå orsaken till de exponentiella samband
som resonemanget bygger på.
I tidigare inlägg beskrivs något jag benämner
KVADRANT-BÖJ.
Växelverkan har de växelverkande partiklarna som synkroniserande element.
Eulers ekv beskriver den ömsesidiga relationen reellt – imaginärt.
Växelverkan betraktad i atomärt perspektiv innebär att de ömsesidigt kommunicerande vxv-partiklarna
”känner” mot-partikeln struktur-fasmässigt förskjuten.
Detta medför att växelverkan därigenom innefattar och baseras på skalfaktordifferenser.
Fenomenet tid är en konsekvens av sådan skalfaktordifferens.
Notera här att tid, via synkroniseringen, även är ”styrande” för växelverkan.
Vxv-mekanismen är m a o strukturellt
PERSPEKTIVBEROENDE ”återkopplad”.
Kvadrant-böjen återspeglar balanskriteriet för denna "återkopplade" perspektiv-mekanism.
Kvadrant-böjen representerar, p g a perspektivberoendet, därigenom konceptets balansmodell för
orsak-verkan-sambandet. Fenomenet TID kan även ses som en effekt av detta perspektivberoende.
Balanskriteriet
DELTA, Ư, beskriver den komplexa balansen i detta samband.
Kvadrant-böjen kan betraktas som en
basal existentiell grundkonstant, refererande till medvetandets
egenreferens och grundtillståndet, G. DELTA kan då ses som en BALANSERAD kombination av KVADRANT-böjar.
Det jag glömt att påpeka tidigare är att kvadrant-böjen alltså kan ses som en minsta
UR-BASAL funktion.
I och med att vi ringat in och beskrivit denna basala ur-funktion i G, har vi samtidigt fått tillgång till det ”verktyg”
som gör att vi kan införa/tillämpa begreppet
MÄNGD, m a o mängd av kvadrant-böjar.
En konsekvens av ovanstående är att begreppet MÄNGD här symboliserar ett
BALANS-KRITERIUM kopplat till vårt
RUM.
Vxv-mekanismens perspektivberoende ”återkoppling” inkluderar alltså tid och skalfaktor i balansförutsättningarna.
Det
EXPONENTIELLA sambandet har sin basala grund i ovanstående beskrivning av
MÄNGD-begreppet.
Antag att a och b är två olika ”stora” men atomärt likvärdiga rum, som representerar olika strukturer.
De likvärdiga rummen representeras av de normerade sfärerna ingående i ΔØ .
P g a ”kvadrantböjens” orsak – verkan – mekanism inses att det rör sig om mängdstrukturer.
Det medför att strukturerna a och b består av samma ”kvadrant-böj-byggmaterial”, med olika strukturell ”rum-densitet”.
Av detta följer att det, p g a att det rör sig om MÄNGD, går att beskriva ΔØ via exponentialfunktioner.
BASEN är m a o en funktion av den normerat konstanta, via G formade, ”kvadrant-böjen”.
Samma ”kvadrant-böj” som ingår som byggelement i ΔØ !
Vi låter variabeln x representera rummens/sfärernas densitets-rumkoordinat.
Som ett inledande steg på vägen konstaterar vi att om x ≠ 1, och a^x = b^1 så är a^1 = b^1/x .
Det innebär att a och b ”verkar” med olika styrka/densitet, p g a olika ”mängder” (= olika exponenter).
För att likställa/vikta a och b relativt varandra, krävs att exponenterna görs lika stora.
Detta ger
x = 1/x, och medelvärdet,
x MEDEL = √1 = ±1
Det är när vi viktar a och b relativt varandra som vi får ett DUBBELT medelvärde, typ
±1.
Det vi kan utläsa av detta är att
EXPONENTENS tecknen, + resp −, representerar
SFÄRERNA i ΔØ.
Matematikens invertering via negativ exponent härrör m a o från kvadrant-böjen.
Det här beskrivna exponentiella sambandet verifierar
DRP, men vilket är viktigt, även vårt atomära
RUM.
Resultatet anger alltså sambandet mellan två ”densitetsstrukturer”, och visar hur värdemässig likställighet (= normering)
uppnås vid två värden på x, nämligen +1 och –1.
Detta samband är av fundamental betydelse för förståelsen av bl a c, ΔØ, växelverkan och dubbelreferensprincipen, DRP.
Det vi förnimmer är inte de normerade strukturerna utan de strukturella densitetsskillnaderna.
Värdet av det vi förnimmer är däremot en funktion av de normerade strukturerna. Så här långt har vi begränsat resonemanget till reella samband, i nästa steg utökar vi detta till att även
omfatta imaginära storheter/fenomen, så att komplexa samband kan beskrivas.
Orsaken till detta behov återfinner vi hos kvadrant-böjen via böjens strukturella expansion-kontraktion-densitets-fördelning.
Verktyget som här kommer till användning är varianter av Eulers formel,
e^jφ = cos φ + j sin φ.
Balanskriteriet ΔØ återspeglar via kombinationer av Eulers formel, ”
MÄNGD-fördelningen” av
komplexa basala ”
KVADRANT-BÖJAR”. Kvadrant-böjen kan i sin tur ses som universums signum i atomärt perspektiv.
Intressant är att ovanstående indirekt verifieras via talet e.
Talet e kan enligt litteraturen definieras på flera sätt.
Talet utgör bas för den naturliga logaritmen och är därigenom en lösning till ekvationen, ln(x) = 1,
Eftersom ln är strängt växande, är e det enda reella tal x, som uppfyller sambanden.
Talet e är den matematiska konstant som utgör basen för den naturliga logaritmen, ln.
e kan definieras som gränsvärdet, e = lim (1 + 1/n)^n .
Den kanske viktigaste egenskapen hos talet e är att exponentialfunktionen, som den ger upphov till,
är en fixpunkt till deriveringsoperatorn.
Med andra ord är exponentialfunktionen opåverkad om man deriverar den, d/dx (e^x) = e^x
Reproduktionen av ΔØ förutsätter detta, vilket i sin tur indirekt verifierar G.
Notera att gränsvärdet för e , utöver detta, även innefattar och verifierar kvadrant-böjen.
Ovanstående text skall även ses som ett förtydligande till det jag skriver i mitt inlägg 15 apr 2014 13:00, citat,
”Det som är intressant här, och som jag glömde att påpeka, är att i uttrycket
e^jωt ingår fenomenet
TID, t,
som en del av
EXPONENTEN. Uttrycket representerar därigenom i någon bemärkelse en komplex
”MÄNGD”.
Denna mängd refererar till G, och maskeringsprincipen, MP, och av MP definierade EGEN-referens.
Fenomenet TID utgår alltså från den av MP bestämda ”referens-punkten”, varifrån ett antal (= mängd) ”del-tider”
(= Planck-tider”) radas upp efter varandra i koordinatriktningen i G, via balanskriteriet,
ΔØ.”
Med detta inlägg hoppas jag ha förtydligat en viktig detalj jag tidigare missat att mer detaljerat förklara.
När jag för ett år sedan började skriva här på FF, nämnde jag att det skulle vara intressant att försöka överbrygga
klyftan mellan naturvetenskap och filosofi.
Genom att involvera medvetandet i resonemanget är jag förhoppningsvis en bit på väg.
http://www.youtube.com/watch?v=sLcbfF9ypmMhttp://www.youtube.com/watch?v=DlIPyey3_YYhttp://www.youtube.com/watch?v=Nnz2tFltNj0http://www.youtube.com/watch?v=-J8rKIS-66Ehttp://www.youtube.com/watch?v=vORBLyGEozohttp://www.youtube.com/watch?v=P0YCWZnpoO0Pax vobiscum
/ Illusionen
