Pilatus skrev:Algotezza skrev:Svårt göra sig en bild av universum då avstånd i rum = avstånd i tid. Hur ser universum då ut "egentligen" utifrån vårt obervatörsnu?
Det observerbara universum begränsas av Hubblesfären. Avstånden är så stora att det är svårt att tydliggöra avstånden till vad vi teoretiskt kan se (Hubblesfären) på något annat sätt än via hastigheten c. Vi är för evigt inneslutna i vår sfär där vi utgör mittpunkten.
Vad som är universums form är jag inte kapabel att svara på.
Illusionen kanske har en bild? Tar man bort Big Bang och i stället beskriver expansionen som ständigt pågående, så förenklas bilden i ett avseende. Vi kan helt ta bort föreställningen om en början. Universum expanderar då i sig själv. Dess utsträckning skulle vara oändlig.
Men jag tror inte att så många är beredda att släppa idén om Big Bang ännu.
Personligen betraktar jag Big Bang förenklat som den nod där vi lämnar det reella och övergår i det imaginära.
Universum ”finns” då även ”bortom” Big Bang, men då i imaginär/dold "avig" (du minns inlägget om avig och rät) form.
Detta är en slutsats som följer av REFERENS-DIFFERENSEN mellan atomärt och universellt perspektiv.
Men det kanske viktigaste ni missar (enligt min uppfattning) är att, lika väl som universum anses
EXPANDERA,
kan vi ”atomer” (= egen-referensen) vara involverade i för oss själva maskerad/dold
KONTRAKTION.
DOLD kontraktion skapar utrymme för imaginära beroenden/samband (= indirekt verifiering) !
Jag har försökt uppmärksamma FF på detta via otaliga inlägg, men förgäves hitintills.
Förklara för mig hur det går att avgöra när det rör sig om expansion respektive kontraktion ?
Innan ni ev svarar, begrunda först hur jag beskriver rödförskjutningen !
/ Illusionen