.
GRAVITATION, som f(MP)Den allmänna relativitetsteorin är en gravitationsteori, som publicerades för 100 år sedan av Albert Einstein.
Från litteraturen känner vi till att teorin förenar den speciella relativitetsteorin och Isaac Newtons universella gravitation
genom idén att gravitationen inte är en kraft i klassisk fysikalisk mening, utan är en manifestation av rumtidens geometri.
Rumtiden anses inte vara plan, utan krökt, och krökningen påverkar hur kroppar färdas genom rumtiden.
Denna krökning bestäms av energins/materiens fördelning i rummet.
Den allmänna relativitetsteorin kan då sägas vila på tre principer:
• Gravitationen är inte en kraft utan en effekt av att rumtiden är krökt, där tiden är en gradient.
• Alla fria objekt rör sig efter de kortaste möjliga banorna i detta krökta rum.
• Krökningen av rummet är en effekt av massa och energi, där tidsgradienten påverkas av acceleration, retardation och rotation.
Det faktum att Einsteins teori för gravitation står i motsättning till kvantmekaniska partikelmodeller är inte bara otillfredställande
utan också ett direkt problem om man vill förstå det tidiga universums fysik.
För att lösa motsättningen behövs en kvantmekanisk teori för gravitation.
Ett förslag till en sådan är den så kallade strängteorin.
Vi noterar här att den speciella relativitetsteorin vilar på postulatet att ljusets hastighet är absolut konstant.
Den allmänna relativitetsteorin baseras på den krökta rumtiden, som även den saknar tillfredsställande definition.
Tillspetsat saknar båda teorierna därigenom egentlig fast grund att stå på.
Teorierna ifråga refererar enbart till det atomära perspektivet och definierar inte trovärdigt,
• Vad är tid ?
• Vad är rum ?
• Varför är c konstant ?
Delta-konceptet ger förslag till svar, och utgår enbart från ett abstrakt grundtillstånd, G, och avvikelser i detta, samt Eulers formel.
Maskeringsprincipen anknyter/härrör till de fascinerande balans-sambanden,
1/μ
ο·ε
ο = ∂x²/∂t² (~C^2) & μ
ο·ε
ο = ∂t²/∂x² (~1/C^2) och konceptets syn på Eulers formel som ett individuellt
transformationssamband mellan rummets reella ”linjära” koordinater och imaginära ”cirkulära” koordinater,
som återspeglar medelvärdet av universums strukturella dynamik.
För att existera krävs enligt konceptet avvikelse. Underskott hos observerande struktur innebär att relativt överskott
hos den observerade strukturen är det som observeras, och vice versa.
Observatören sätter m a o sin egen referens. Två växelverkande strukturer t ex atomerna A och B, ”ser” därigenom
olika faser/strukturförskjutningar av varandra. Atom A ser –B och Atom B ser –A.
Relativitetsbegreppet har sin grund i detta teckenskift, +/-. Observera att ”medelvärdet” av dessa olika olika
faser/strukturförskjutningar inte är noll utan representeras av det geometriska medelvärdet.
Det innebär att relativitetsbegreppet har ett medelvärde som är proportionellt med ±√+1∙ −1 = ±√−1 =
±j1.
I konceptet,
http://www.maticweb.com , kapitel 16, beskrivs TID & GRAVITATION kortfattat.
Föreliggande inlägg beskriver gravitationen PRINCIPIELLT, utifrån maskerings-principen, MP.
Från tidigare inlägg minns vi även den viktiga skillnaden mellan NORMERAT och EJ NORMERAT.
NORMERAT: Den G-värde-densitet som ingår i universell växelverkan.
FENOMEN: Differens/relation mellan NORMERAD och EJ NORMERAD ”G-densitet”.
FÖRNIMMELSE: f(EJ NORMERAD ”G-densitet”), beroende av valda definitioner.
Den ömsesidiga växelverkan beskrivs enklast via NORMERADE storheter. De begrepp som nu avhandlas
är hemmahörande inom ömsesidiga växelverkan, vxv, så som beskrivs i tidigare inlägg.
Ömsesidig växelverkan framgår förenklat av figur,
http://s30.postimg.org/utskdpl81/Page_1_IMG_0021.jpgInom vxv kommunicerande A och B refererar till vänster resp höger position i denna figur/länk.
Det som skiljer dessa positioner relativt varandra är enligt tidigare teckenskift och INVERTERING.
I båda fallen är det de av MP föranledda förankringarna i G som utgör bas/grund.
Utifrån dessa förankringar "ser" A och B den ömsesidiga normerade växelverkan ur andra perspektiv.
Förankringarna bryter symmetrin i vxv varigenom ömsesidigheten upphävs.Det som A resp B ”ser” skiljer (= differens) sig alltså åt p g a deras olika förankring i G.
Denna differens i förankring symboliseras av
Ư.
Refererande till patentansökans patentkrav 1, kan växelverkanmekanismerna då beskrivas som
REFERENSNEUTRAL DubbelReferensPrincip,
DRP, och
REFERENSBEROENDE MaskeringsPrincip,
MPKommunikationen mellan A och B sker via ömsesidig växelverkan som ger balanskriteriet, ∆Ø.
Då kommunikationen är ömsesidig har vi att ta hänsyn till ovan nämnda teckenskift och polvändning.
För att visa att balanskriteriet ∆Ø förekommer i två versioner, beroende av aktuell position, kompletteras
därför ∆Ø genom att vi symboliskt skriver 2∆Ø, så som figuren/länken redovisar.
DIFFERENSEN mellan dessa "skalära" versioner av ∆Ø representerar relationen mellan NORMERAD och
EJ NORMERAD ”G-densitet”.
Som konsekvens av att ∆Ø (inkl tid och gravitation), enligt konceptet, innefattar både A:s respektive
B:s maskeringsförankring, via sina respektive MP, kan GRAVITATIONEN beskrivas som effekten av
av i 2∆Ø ingående ∆Ø (= refererar till både A och B).
Tid och Gravitation är m a o en konsekvens av både A:s resp. B:s olika respektive rum-tider.
Gravitationen avviker PRINCIPIELLT från rum-tiden, genom att både A och B är symmetriskt involverade
via sina respektive MP. Gravitationen skiljer sig därigenom fasmässigt i ∆Ø från A:s respektive B:s rumtid. Ovanstående utgör enligt konceptet, den principiella, och sannolikt unika, förklaringen till gravitation.
Gravitation kan således beskrivas som en konsekvens av Maskerings-Principen, MP, och utgör
därigenom ytterligare en "pusselbit" som indirekt verifierar konceptet.
I tidigare inlägg beskrivs hur grundtillståndet, G, innefattar/återspeglar universums skalära dynamik i dold form.
Som en följd av den dubbla förankringen (via MP) resulterar aktuella förankringar (A resp. B) i att universums
dolda dynamik uppträder som en DIFFERENS mellan förankringspunkterna, A och B.
Denna differens uppträder även som ”inåtvänd” struktur (det som ger upphov till det jag valt att benämna
AVIG & RÄT). Det är denna ”inåtvända” (”själv-balanserande” = dolda) struktur som är orsaken till att
gravitationen kan betraktas som ett RANDFENOMEN, enligt figur 8 i konceptet.
Gravitationskraften kan formuleras som,
F
1 = F
2 = G · m
1/r · m
2/r = G · m
1·m
2 / r^2 där,
m = massa
r = avståndet mellan kropparnas masscentra
G = universell proportionalitetskonstant
vilket överensstämmer med Delta konceptet.
Som exempel är Big Bang en illusion p g a att AVIG & RÄT- strukturomvandlingen EJ beaktas.
Symmetrin (som följd av att det rör sig om ett ”medelvärde”) får till följd att den "statiska" gravitationen
är imaginär till sin natur, vilket bidrar till att ∆Ø får sfärisk form.
Utifrån detta resonemang, och den inledande ”Euler-tabellen” i konceptet, kan balanskriteriet, ∆Ø,
metaforiskt, betraktas som en ”skruv-sträng” bestående av seriekopplade ∆Ø, v g se figur 8 i konceptet.
Det innebär att seriekopplade samverkande ∆Ø-länkar, refererande till (= förankrade vid) vänster (= A)
respektive höger (= B) position i ovanstående hänvisad figur/länk, utgör "ömsesidig" kommunikationslänk
mellan A och B. I båda fallen är det den av MP föranledda ömsesidiga växelverkan som utgör bas/grund.
Länkarnas interna/inåtvända balanserade struktur (~spänning/kraft) ger den för länken nödvändiga
skalfaktorn, och är därigenom bestämmande för "strängspänningen".
Den ömsesidig växelverkan mellan A och B, får till konsekvens att A och B dras mot varandra, via det
strukturella underskott (G-sug/flöde), som p g a ”fasdifferens” (= p g a olika MP) skiljer de
seriekopplade samverkande, men olika, via MP, förankrade, ∆Ø-länkarna åt.
/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=RkriPebgemMhttps://www.youtube.com/watch?v=5U9gIr5aIyU