Algotezza skrev:Gäller att finna en balans mellan inåtvändhet och utåtvändhet, mellan avvaktan och pang på...
Är det en anpassning som i grunden främst gläder en själv eller andra?
Förstår att andra kan glädjas över ens balans men är det något som bör väga över glädjen som man själv kan tänkas känna av att ha fått uppfylla ens drift att välja den ena eller andra vägen?
Om man nu följde rekommendationen, är du säker på att andras glädje kommer smitta över så att man själv känner en större glädje än man hade känt om man bara fick vara genuin?
Vart går gränsen när man kommer med vettiga rekommendationer och att man riskerar att inkräkta på andras genuinitet/individualitet med sina önskemål? Jag menar verkligen inte med det här att jag tycker att du inkräktar, jag tycker bara det är ett intressant ämne och undrar hur du tänker nu när tanken dök upp. Förstår du vad jag menar? Vem är vi att rekommendera någon annan något överhuvudtaget, bortsett från när vi stöter på ren uppenbar idioti?
Är det bara vid ren idioti vi rekommenderar andra något?
T om. vetenskapsmän vågar mestadels inte tala i andra termer än att det de avhandlar är teorier/hypoteser.. de vet att ämnena förr eller senare revideras. Är/bör vi då vara mer kapabla att utdela våra objektiva sanningar?
Försöker inte vara trotsig, hoppas du förstår min tankegång.
Har själv i perioder varit väldigt sparsam med mina rekommendationer till andra. Har varit rädd att vara den omedvetna galningen som påverkar andra i "fel" riktningar eftersom man själv (väl?) knappast kan ha överblick över vad ens rekommendationer leder till i längden.
Fjärilseffekten och allt det där....
Finns det inga lyckliga utpräglade inåtvända, eller lyckliga utpräglade utåtvända människor, där "balans" fattas?
Vad BÖR hända från omgivningen om man väljer det ena eller andra? Finns det en rekommendation? Ett bemötande sådana människor bör nås av?
Ser mig själv som en blandning av båda. Ibland mer av det ena, ibland mer av det andra.