Esther skrev:AnaAlpha skrev:Jag antar att jag tom börja med måste förvarna att det här är mitt första inlägg på det här forumet någonsin (åtminstone vad jag kan minnas, registrerade mig för ett par år sedan) och att det kan komma att förefalla lite konstigt men vill mest skriva av mig för jag vet inget bättre ställe jag skulle kunna dryfta detta på.
Jag är 38 år. Har levt ett annorlunda liv och bär med mig en sårbarhet som gjort att jag gång på gång hamnat i svåra situationer och känner mig (trots barn och allt) mig oerhört ensam.
Jag är undergiven. Inte sådär som en sängkammargrej - visserligen där med men inte primärt - utan vill bli omhändertagen och ledd och få regler och villkor och allt det där men inser att jag lever i en tid där kvinnor som mig dels är utdöende och troligtvis inte ens särskilt önskvärda. Idag ska man som kvinna vara självständig och driven något jag känner mig långt ifrån. Jag har ibland fått en känsla av att män tycker att kvinnor som mig är barnsliga och skadade - det sista kanske stämmer men i så fall (som jag brukar säga) så vill jag kunna äga mina skador fast även där möter man på motstånd alltså människor som vill psykologisera och hålla på.
I vilket fall. Jag känner mig ensam. Jag vill verkligen känna mig förstådd. Jag undrar om jag är ensam om att känna att jag lever i fel tid, eller fel nånting...vad det nu kan vara.
Nu har jag tvingat bryta upp en väldigt lång relation. Över ett decennium lång. Känner mig livrädd för att behöva klara mig själv vilket många säkert menar bara är nyttigt. Det verkar som om människor har svårt att förstå att autonomi inte alls alltid behöver vara eftersträvansvärt för alla - för vem säger att det är det? I min värld är detta endel av mitt väsen; något som antingen missförstås eller utnyttjas.
Vet inte vad jag vill säga med detta. Kanske få höra era reflektioner. Kanske bara prata av mig.
God morgon, mvh
litenkanin
Såg inte ditt inlägg förrän nu (tänker skriva det jag tänker när jag läser dig och vad som kommer därmed i tanken).
Det jag intuitivt tänker när jag läser dig är att du kanske borde försöka finna dig själv istället för ett förhållande där du verkar vilja bli uppslukad av en annan. Att vilja det - om man har den läggningen - kan kännas som en trygghet i sig - men du kommer inte kunna erbjuda dig själv eftersom du inte utvecklar den delen. Att leva med någon som är totalt undergiven och inte vill bestämma något, inte har en egen vilja, inte kunna ha egna intressen eller ett eget liv att erbjuda en annan person att dela på lika villkor - tröttar ut den andre om denne inte också är en person som bara vill bestämma allt och inte ha någon som kan dela något med honom.
Osjälvständighet kan yttra sig i undergivenhet eller kontrollbehov. Båda lika illa för den som lider av det, samtidigt som det lägger en oerhörd tyngd på den andre som ska bära kring på en hela tiden för att man är så osjälvständig.
Det har inget med moderna tider att göra --- människor faller för olika typer av ledare (både män och kvinnor) för att de inte klarar av att tänka, göra eller leva själva. De måste och vill bli ledda... och i detta hamnar de ofta i värre situationer än de kan föreställa sig.
Alla känner sig ensamma - det är en del av livet att man inte kan komma att dela det man är djupt innerst inne med någon - OM man inte gjorde det jobbet först att finna sig själv - själv/ensam.
I sällskap är vi annorlunda än när vi ställs ensamma och att klara sig (jag lutade mig mot Gud och fick lära känna mig själv på djupet under många år av total ensamhet och människor som kan lära en mycket genom sin avoghet och sin hårdhet) för att kunna "utkristalliseras som individ".
Tror att detta är bättre än att vara en skugga till någon.
Förr om inte senare ställs man inför detta ändå - du behöver bara vänta ut tiden när du är gammal om inte annat.
Att vara osjälvständigt och inte vilja göra något själv ensam är också en bekvämlighet och (förlåt att jag är så rakt på sak) lathet i mångt och mycket för det är väsentligt lättare att åka på andras --- och få snålskjuts.
Detta sagt - kan jag tillägga att jag är traditionell i mina åsikter och vem jag är som kvinna - men inte någon som vill ha gratisliv med andra. Att kunna erbjuda någon något annat än att vara undergiven - är i mina ögon en slags kärleksgärning. En gåva.
Att inte vilja det - är därmed för mig en slags motsats.
Män kan vilja se det som en fördel med en kvinna som inte varken tycker eller tänker själv, som inte har en egen vilja - men de brukar tröttna och det innebär att du blir ganska mer ensam i förhållanden än du är när du är helt själv när de söker andra kvinnor att dela sitt med och börjar utnyttja dig - eller så gör de detta från början.
Mitt råd till dig är att du använder den tid som blivit dig given att utveckla dig som person, bli självständig och kanske kan du finna någon som passar dig på lika villkor? Muslimer kanske annars är en bra matchning för de vill inte ha kvinnor som varken tänker, vill eller gör något själva förutom jobbar hårt i hemmet.
