klorofyll skrev:The plot thickens even more when we consider that the baptism Jesus submitted himself to was John’s baptism, which is described as (1) accompanying “repentance” (Matt. 3:2); (2) in conjunction with people “confessing their sins” (Matt. 3:6); and (3) as the means by which to “flee from the coming wrath” (Matt. 3:7).
It doesn’t take much pondering to realize that this doesn’t seem to fit with the rest of what the New Testament says about Jesus—that he was God’s virgin-born (Matt. 1:19–25), sinless (2 Cor. 5:21; Heb. 4:15), perfectly obedient Son (Heb. 5:8–9; John 17:4), fully pleasing to the Father (Matt. 3:17), who pre-existed as divine but laid aside his glory to take on flesh (Phil. 2:5–8). Nonetheless, Jesus says it is fitting and appropriate that he be baptized (Matt. 3:15).
Handlingen förtjockas ännu mer när vi tänker på att det dop Jesus underkastade sig var Johannes dop, vilket beskrivs som (1) som åtföljer ”omvändelse” (Matt 3: 2); (2) tillsammans med människor som ”bekänner sina synder” (Matt 3: 6); och (3) som sättet att ”fly från den kommande vreden” (Matt. 3: 7).
Det tar inte mycket fundering att inse att detta inte verkar passa med resten av det som Nya testamentet säger om Jesus - att han var Guds jungfru (Matt 1: 19–25), syndfri (2 Kor. 5:21; Hebr 4:15), fullkomligt lydig Son (Hebr 5: 8–9; Joh 17: 4), helt tillfredsställande för Fadern (Matt 3:17), som förut existerade som gudomlig men lade sin ära för att ta på sig kött (Fil 2: 5–8). Ändå säger Jesus att det är passande och lämpligt att han ska döpas (Matt 3:15).
Jag orkar inte fördjupa mig i detta mer... Det borde finns ett enkelt svar, men, religioner verkar gilla att inte ha svar.
En religiös person sa till mig igår att Jesus bara ville visa att han är en av oss... Han kan väl synda lite då också tänkte jag.
I det här med dop är jag med dig hela vägen Klorofyll. Varför? Ok, som från den ganska kompakt kristen bakgrund insisterade jag på att våra barn skulle döpas. Och var för gjorde jag det? Ett skäl för släkten att samlas i glädje. En tradition. Ett spår kvar av något kristet vilja ge barnen det... sakramentet. Trots att i stort sett all min tro var borta redan då.
Det är en rit. Och varför utför man riter? Lite grann, mycket mänskligt, att göra världen lite enklare. Lite som att se på en film eller tv-serie. Eller som jag just nu, efter 15 år åter ha börjat läsa LOTR. Det är inte bara det stora osäkra, eller ännu värre det stora säkra onda. Det är något tryggt och vant.