Vertumnus skrev:David H skrev:
Själv är jag nog en av de som driver konsekvenstänkande allra hårdast på avdelningen. Jag ifrågasätter ofta regler, och bryter ibland mot regler när jag bedömer att det blir bättre konsekvenser av att inte följa viss regel. Men även jag agerar enligt många regler utan att reflektera varför jag gör det och utan att fundera över nyttan med regeln. Hade jag inte gjort detta skulle jag över huvud taget inte kunna fungera på jobbet.
När Vertumnus och Pilatus m fl talar om intrinsikala värden, associerar jag detta till vad som skulle kunna kallas "det blinda regelföljandet". Att regelföljandet är en slags slutmål som inte innefattar något internt konsekvenstänkande. Lite som i schack eller vetenskap, att vissa regler eller postulat antas utan ifrågasättande. Det är knappast någon människa som aldrig följer regler på detta sätt, och det är knappast heller önskvärt att aldrig följa regler på detta sätt.
Resonemanget att "alla värden är instrumentella i avseendet att de har värde för någon eller något" behöver dock förstås på en annan nivå menar jag, för att det ska bli begripligt. Vi behöver då tillämpa en slags metaperspektiv.
Det finns två olika typer av regler eller lagar, dels de som är av typen du ska och du ska inte och så den typ som statueras i våra grundlagar, rättighetslagar, som avser garantera oss rätten till åsikts och yttrandefrihet.
När ting och människors värde endast uppfattas som instrumentella är de redan indragna i en instrumentell rationalitet omfattande två kategorier nämligen mål och medel, och där den underförstådda verksamheten helt och hållet organiseras genom målsättningen, vi befinner oss således i det verksamhetsområde som Aristoteles kallar poeises, de reflektioner vi gör här är antingen rationellt instrumentella eller så är de bortkastad möda, här gäller "du ska och du ska inte".
Mot poeisis där målet ligger bortom verksamheten ställer Aristoteles det verksamhetsområde som han kallar för praxis, vilket är området för sådan verksamhet som är ett mål i sig, här finns friheten till tal och handling och därmed plats för politik, och som Aristoteles definierade människan som det politiska djuret är det först inom detta område som vi enligt Aristoteles kan vara människor fullt ut. Ting och människor öppnar sig här för fler dimensioner än de rent instrumentella.
Aristoteles har jag läst en del, men är inte närmare bekant med. Jag uppfattar det som att det finns en koppling mellan poeisis och det introverta/subjektiva och praxis och det extraverta/objektiva som Jung skriver om.
Något som jag anar skiljer Aristoteles och Jung exempelvis är att för Jung behöver inte det ena nödvändigtvis utesluta det andra på någon ontologisk nivå.
Det var först kring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet som Freud introducerade det
undermedvetna till vårt vokabulär, och det tänker jag öppnar för lite andra narrativ än exempelvis de narrativ som Aristoteles, Kant och Marx presenterade.
Istället för att tala om exvis poeisis och praxis som utesluter varandra, tänker jag vi kan föreställa oss en modell med två olika lager som ständigt är närvarande. Ibland är ena lagret i förgrunden (i medvetandet) medan andra lagret är i bakgrunden (i det undermedvetna), och vice versa. Det ena lagret kan sägas representera en subjektsanknytning och andra lagret representerar en objektsanknytning. De båda lagren är också i en beroenderelation och påverkar varandra…det vi kallar värde har både subjekts- och objektsanknytning.
