xion skrev:Algotezza skrev:Det var rätt skönt att vara vegetarian och säker på att Martinus världsbild var korrekt och att jag själv var en multikreativ person som skapade både konst, texter och musik av originellt slag. Jag skapar fortfarande text, bild och musik men ser mig som rätt medioker i allt jag gör... Martinus verk kan fungera som tröst och skänka hopp men det bygger på en enkel logik och på önsketänkande.
Så min självbild är inte så tjusig som den en gång var...
Har era självbilder förändrats genom åren?
När jag var barn trodde jag att jag var dum och inte förstod.
När jag blev äldre började det så över åt andra hållet, att det var alla andra som inte förstod.
Ulf Danielsson tyckte att vi verkar bli dummare trots alla nya uppfinningar..
Man har också konstaterat att hjärnstorleken avtar. Vad nu det har för betydelse och orsaker.
Min självbild förändras eftersom, Det man varit med om och gjort i livet omvärderas. Många misstag har det blivit men än sen.
Jag brukar försöka tänka att jag är som jag är och jag gjorde så gott jag kunde med de verktyg jag fått.
Somliga räknar får när dom försöker somna. Jag brukar tänka på memorerade dikter istället. Det började med att jag åtagit mig att läsa Dan Anderssons "Gillet på vinden". För att memorera den säkert så tänkte jag mig igenom dikten lite då och då under dagarna som ett slags meditation. Senare har jag byggt ut det här memorerade diktförrådet undan för undan. Nu håller jag på att lära mig Stagnelius "Vän, i förödelsens stund".
"Vän, i förödelsens stund - när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup - minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, - ögat ej gråta förmår;
när från din sömnomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? - Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, - uppreser det fallna altaret,
tändande där flamman med prästerlig hand -
Endast det mäktiga väsen, - som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, - solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" -
Och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, - Kaos är granne med Gud."
(När jag först läste dikten tyckte jag att det bara var ett mer omständligt sätt att säga; "när nöden är störst är hjälpen som närmast"
men efterhand insåg jag att den har ett stort djup och är väl värd att införliva i "diktförrådet.)
Tack för ditt svar och för dikten!
