Hejsan...
Dax för sista delen i nionde punkten, så vi bliver färdiga någon gång! :lol:
Mellan 1875 och 1900, en period när några av de värsta hungersnöderna i Indiens historia inträffade, ökade den årliga spannmålsexporten från 3 miljoner till 10 miljoner ton. Det var lika mycket som näringsbehovet för 25 miljoner människor. Mer än 25 miljoner människor svalt också ihjäl i Indien under dessa 25 år. År 1900 stod Indien för nästan en femtedel av Storbritanniens vetekonsumtion och gav även Londons spannmålshandlare möjligheter att spekulera i spannmål under bristperioder på kontinenten.
Det indiska jordbruket var dock ännu viktigare för britterna eftersom det i Indien odlades opium som såldes i Kanton och senare övriga Kina. Under 1880-1890-talen finansierades subkontinentens ständiga obalans i handel och betalningar gentemot Storbritannien med handelsöverskottet i opium, ris och bomullsgarn gentemot resten av Asien. Englands systematiska exploatering av Indien var till betydande del beroende av Indiens – som de själva styrde - kommersiella exploatering av Kina. Denna triangelhandel mellan Indien, Kina och Storbritannien hade en strategisk ekonomisk betydelse i det victorianska världssystemet och betydde oerhört mycket mer än andra, mycket större handelsflöden. Trots att Kina bara genererade futtiga 1,3 procent av den totala volymen i världshandeln under slutet av 1800-talet var den ytterst värdefullt för brittiska imperiet som hade monopol på 80 procent av Kinas utrikeshandel på 1860-talet och 60 procent år 1899. Dessutom kapade brittiska företag som kontrollerade två tredjedelar av den kinesiska kustsjöfarten åt sig en avsevärd del av landets inrikeshandel.
Framtvingade handelsunderskott, exportsatsningar som minskade den tryggade livsmedelsförsörjningen, överbeskattning och ett rovgirigt köpmannakapital, utländsk makt över skatter och utvecklingsresurser, kroniska imperialistiska krig och inbördeskrig, en guldmyntsfot som tömde de asiatiska böndernas fickor var de medel med vilka bördan av ”strukturanpassningen” under andra halvan av 1800-talet den victorianska världsekonomin överfördes från Europa och Nordamerika till jordbrukarna i det som börjat kallas ”periferierna”.
Även befolkningsutvecklingen spelade en viss roll, liksom att arvsdelningen på många håll kunde spela en lika viktig, och negativ, roll.
Vad gäller Indien var bara omkring hälften av Deccans odlingsbara jord uppodlad ännu på 1840-talet. Därefter växte befolkningen kraftigt under 1860-talet fram till slutet av 1870-talet, delvis till följd av bomullsboomen under amerikanska inbördeskrigets dagar. I Indien innebar svälten från 1876 att befolkningen troligen minskade fram till början av 1880-talet, då den åter ökade. Bara för att åter förbytas i stagnation kring 1890, sedan stod den still, och därefter en klar minskning efter 1898. Denna minskning varade troligen till 1908, innan en försiktig ökning åter satte igång, dock då och då avbruten av bakslag i form av nya svältperioder. Inte förrän efter 1920 ökade åter befolkningen i mer normal takt – även om fattigdomen också då var extrem. Sydasien som helhet hade år 1750 en 23-procentig andel av världens befolkning – år 1900 var denna andel nere i 20 procent. Under samma tidsperiod ökade Europas andel av världens befolkning från 17 till 21 procent.
Att Indien upplevde en stagnation visste man redan år 1890, då historikern G V Jose hävdade att ”problemet med Indien inte så mycket beror på en påstådd överbefolkning som på den erkända och påtagligt skadliga underproduktionen”.
Han beräknade att så mycket som hälften av Indiens besparingar konfiskerades genom beskattning utförd av britterna.
Det var inte överbefolkningen som var problemet, det var britternas skattesystem som krävde orimligt stora andelar skörd från bönderna. Skatteindrivarna var omedgörliga i sina krav, vilket tvingade bönderna att odla på marginell mark – som var vansklig att odla på. Genom att överutnyttja sina marker hade bönderna snart inga tillgångar kvar att förbättra sin produktivitet med. Överbefolkningen var en konsekvens av en ökad fattigdom. Även om skattetrycket lättade efter 1860, styrdes och skinnades, indierna allt mer i form av en utstuderad kapitalistisk utsugning.
Fram till slutet av 1900-talet var flertalet historiker eniga om att Kina hade upplevt en enorm befolkningstillväxt under 1700-talet, som på 1800-talet däremot var en stagnation och överbefolkning. Man antog att befolkningen under 1700-talet fördubblades och t.o.m. tredubblades. Inte heller var befolkningen i Kina särskilt mycket större år 1890 än den varit år 1820. På malthusianskt sätt har därför Kinas nedgång skylts på den ökande folkmängden under 1700-1800-talen. Frågan är om den egentligen hade ökat så våldsamt under 1700-talet och även början av 1800-talet?
Historikern Pomeranz har undersökt denna fråga för norra Kinas del och kommit fram till att det inte kan ha varit ”befolkningstrycket” som orsakade problemen efter mitten av 1800-talet – tvärtom så minskade befolkningen under denna tid, ganska rejält dessutom. I de av Pomeranz undersökta regionerna kring Henan, Zhili, Shandong och Huang Hes nedre lopp där Stora kanalen möter denna stora flod ”fick, efter krigen, översvämningarna och torkperioderna mellan 1850 och 1880 inte någon avsevärt större befolkning än det hade 1840 förrän efter 1949.”
De väldiga förlusterna i människoliv under Taiping-revolutionen åstadkom ett befolkningsmässigt vakuum kring mellersta och nedre Yangtze vilket efter 1864 fylldes med miljoner flyktingar från drabbade provinser, däribland Honan och Giangxu. Sedan höll hungersnöd och epidemier följda av krig och revolution befolkningstillväxten i norra Kina på ett minimum fram till 1948.
Historikerna F W Mote och Martin Heijdra vid Princeton, USA, menar att den kinesiska befolkningstillväxten alls inte var så dramatisk under 1700-talet som tidigare historiker påstått. De framför övertygande bevisning för att befolkningen i Kina under Ming-dynastins slutskede faktisk hade en befolkning som knappast understeg 250 miljoner, ja den kan rent av ha varit så stor som 300-350 miljoner. Definitivt inte så låg som 150 miljoner som de äldre historikerna ansett vara utgångspunkten för Qingtidens befolkning år 1700. Deras insikter gör därmed gällande att Kina liksom Indien faktiskt hade en årlig befolkningstillväxt på i snitt 0,3 procent – inte 0,6 eller 0,9 procent som man tidigare ansett. Så stora befolkningstillväxter var förr knappt möjliga utan extrem inflyttning.
Det som utlöste tillbakagången under 1800-talets andra halva var att jordbruksarealen minskade, och varför den minskade måste sökas bland andra orsaker än befolkningstillväxten. Problemet var snarare att ekonomiska och politiska omständigheter tvingade fattiga att odla på marginaljordar, vilka var sårbarare för klimatväxlingar och torka. Det var således brist på resurser som åstadkom den ökande fattigdomen i Kina efter 1850. Snarare en brist som hade uppstått p.g.a. utländsk intervenering och exploatering genom våld och knarkinförsel.
Flaskhalsen i både det indiska och kinesiska jordbruket var vattnet. I det atlantiska Europa var detta inget problem, snarare var det oelastiska utbudet av fibergrödor och virke, som var problemet. Omkring hälften av befolkningarna i Asien, Afrika och Amerika kan förr ha levt på mark där tillgången på vatten utgjorde det viktigaste hindret för en ökad jordbruksproduktion.
Detta insåg ”de orientaliska despoterna”, som härskarna i Asien kallades av de ”upplysta européerna” under 1700-1800-talen. Här framstod Qing-kejsarna som de stora vägvisarna i sin iver att underhålla och bygga ut vattensystemen, och bygga översvämningsskydd. Det garanterade befolkningens stora majoritet trygghet – och att dynastin kunde sitta kvar. Även mogulerna intresserade sig för att skydda och underhålla vattensystemen och kontrollera översvämningarna. Dessa åtaganden, samt garantier för att bönderna erhöll livsmedel, var statsmaktens viktigaste sysslor sett ur det samhälleliga perspektivet. Byarna deltog kollektivt i detta arbete till allas välfärd. Det var ett kollektivt system, som fungerade i ett monarkistiskt samhälle.
Under 1800-talet skulle de traditionella systemen kollapsa i både Indien och Kina. De traditionella systemen för vattengrödor bröt samman och försvann i stora delar av Indien under den första kolonialtiden och en hög jordbeskattning medgav inga överskott för ett effektivt underhåll av bevattningssystemen. Den bevattnade arealen minskade faktiskt i förhållande till den högsta nivån i Kina under Qingtiden, från 29,4 procent av den odlingsbara marken 1820 till bara 18,5 procent i Folkrepublikens tidevarv år 1952. Oavsett om det var befolkningsökning eller att exportgrödorna tog allt mer mark i anspråk, trängdes husbehovsbehovsodlingen ut till torrare och mindre poroduktiva jordar som var ytterst sårbara för exempelvis El Niño-fenomen. Nutida bevattningsbaserade revolutioner i jordbrukets produktivitet i norra Kina, norra Indien eller Nordeste i Brasilien visar med eftertryck den centrala betydelse som vattentillgångar och politisk förmåga att garantera utvecklingen av dessa har i alla resonemang om ”bärkraft” eller ”befolkningstak”.
Det verkar som om ekologisk fattigdom tillsammans med växande fattigdom i hushållen och statliga hinder för verksamheter som kunde leda till utveckling, just resulterade i det som idag är ”den tredje världen”. Bara i Brittiska Indien (nuvarande Indien, Pakistan, Bangla Desh och Sri Lanka inräknade) kostade det brittiska styret mellan 1760-talet fram till att ockupationen avslutades 1947 närmare 200 miljoner dödsoffer – minst. I Kina kostade den egna elitens inkompetens och de utländska barbarernas framfart kanske 300 miljoner dödsoffer under samma period
Källor:
The Statesmen´s year-book 1883,1888,1890,1892,1895,1897,1898,1902,1903,1905,1908,1910 och 1912.
The Dictionary of Statistics, Mulhall 1892.
Haydn`s Dictonary of Dates and Universal Information Realting to all ages and Nations, Benjamin Vincent, 1910.
International Statistical year-book 1927, League of Nations, economical and financial section, 1928.
Statique Démographique Des Grandes Villes Du Monde, 1 Partie, Europe 1880-1900, J. Müller, 1911.
Bairoch, Paul & Levy-Leboyer, Maurice. /Red) Disparities in Economic Development Since the Industrial Revolution, London, 1981.
Bairoch, Paul. Journal of Economic History 11, 1982.
Bayle, C & Kolff, D, Two Colonial Empire, Dordrecht, 1986.
Bhatia, B. Famines in India 1850-1945, Bombay, 1963.
Bevoise, Ken de. Agents of Apocalypse: Epidemic Disease in the Colonial Philippines, New Jersey, 1995.
Broomhall, Marshall. The Chinese Empire; A General and Missionary Survey, London, 1907.
Choksey, R. Economic Life in the Bombay Gujarat 1800-1939, Bombay 1968.
Crawford, J A. Report on the Famine in the Bombay Presidency 1899-1902, band 1, 1903.
Crawford, J A, Report on the Famine in the Hyderabad Assigned Districts in the Years 1899 and 1900, Nagpur, 1901.
Davis, Mike. Svält och Kolonialism, London, 2001 (sv. övers, 2001).
Davis, Kingsley. Population of India and Pakistan, Princeton, New Jersey, 1951.
Digby, William. Prosperous British India; A Revelation from Official Records, London 1901.
Digby, William. The Famine Campaign in Southern India 1876-1878, band 1 och 2, London, 1905.
Feuerwerker, Albert. The Chinese Economy, 1870-1949, Ann Arbor, Michigan, 1955.
Ferro, Marc, Kolonialismens svarta bok, 2003 (sv. övers. 2005)
Harpers Weekley, 1900. Sid. 350. Dödsoffer från svältes Indien, 46 miljoner, 1877,1897,1899-1900.
Hyndman, H M. The Bankruptcy of India, London, 1888.
Landers, David. Nationernas välstånd och fattigdom (översättn. K G Fredriksson 2000).
Linn, B. Guardians of Empire; The US Army and the Pacific, North Carolina, 1997.
Modern Asia Studies, 28:1, David Washbrook.
Mote, F. W. Imperial China, 900-1800, Cambridge, Massachusetts.
Morris, Donald. The Washington of Spears, London, 1966.
Maharatna, Arap. The Demography of Famine, Delhi 1996.
Nichols, Francis. Through Hidden Shensi, New York, 1902.
Pomeranz, Kenneth. The Making of a Hinterland: State, Society, and Economy in Inland North China, 1853-1937, Berkley, 1993.
Polanyi, Karl. The Great Transformation, Boston 1944.
Population and Development Review: 24:4, 1998, John Caldwell.
Population and Development Review: 11:4, 1985, Watkins & Menken.
Singh, Navteg. A Study of Famines in the Nineteenth Century British Punjab 1858-1901, New Delhi, 1996.
Will, P E. Bureaucracy and Famine in Eighteenth Century China, Stanford, California, USA, 1990.
Wong, John W. Deadly Dreams: Opium and the Arrow War 1856-1858, Cambridge, 1998.
http://www.epw.org.in/showArticles.php? ... etype=html
Det var nian det, snart fixar vi även tian.....
MVH
jbig
