Avantgardet skrev:J R Auk, skiljer du inte på kärlek och förälskelse? Hur kan man älska någon man inte känner? Och eftersom allt är i ständig omdaning så krävs ju att man lär känna denna på nytt, kontinuerligt, för att kunna älska.
Kärleken är dels en affektion som uppstår i oss själva i förhållande till ett älskat subjekt/objekt, men den delen är också förbehållen oss själva allena, och dels vad vi upplever att vi får från andra - d.v.s. ett uttryck för kärlek. I det första fallet hyser jag kärlek, i det andra tar jag emot ett slags förmedlad kärlek (uttryck i handling - uttryck för kärlek och inte kärleken själv, om inte kärleken är dess uttryck och då tvingas du ge mig rätt, vilket alltså är exakt samma problematik som språket i övrigt).
Angående att ta det älskade från den i sin tur älskande älskade så förstår jag faktiskt inte frågan, säkerligen beror detta på att jag ser kärleken (utifrån de premisser jag ovan skisserat upp) som ett givande och tagande - alltså som en demokratiskt institution - och därav förljer ju, vilket vi har tydliga indicier på i politiken, att ju färre hänsynstaganden (alltså ju färre de olika preferenserna är) desto enklare och mer demokratisk blir institutionen. Vi måste alla alltid göra uppoffringar. Vad är konstigt med det? Uttryckt annorlunda: varför behöva ta det älskade från den älskande älskade om denne självmant avstår från det?
Tja jag ser inte kärleken som denna demokratiska institution, det är vad jag kallar kärlekens arena eller kärlekens överenskommelse.
Det som vi ger andra av
vår kärlek ges väl även om dom inte är emottagande? Eller är det något materiellt du talar om? Jag skulle vilja säga att du talar om kärlekens utrycks utryck. Det är möjligtvis en demokratisk institution. Vi har en viss mängd socialt accepterade uttryck för detta uttryck, och det delar vi mellan oss i relationer för att balansen skall upprätthållas.
Den kärlek jag talar om kräver ingen respons, hur skulle den kunna göra det? Varför är obesvarad kärlek något ont? Jag tror nog att det handlar om att undfly hävden i livet, viljan att uppgå i något annat. Och det onda föds här, i att vi står kvar i vår existentiella ångest. Att få sin kärlek besvarad är en formalitet eller en illusion, den kärlek vi är utelämnade att känna är
kärleken till oss själva.
Om du ser en form du älskar, är detta då beroende av att du ges den? Har du inte då du en gång mött denna skapat dig en bild som i lika stor grad utgör denna, är inte du givande dig själv väl du mött det du funnit skattning för? Är kärleken verkligen villkorligad, är inte det vad vi söker med vårat psyke lägga på kärleken för att kontrollera den?
Jag är inte så säker på att vi kan älska specifika objekt. Utan jag tror att kärleken är att se former som tilltalar och sedan ge ett medgivande till detta. Det är därav kärleken kommer till oss och är emotionellt förankrad men ändock kräver den intellektuella processen för att bli mer än en emotion som åtrå.
Varför detta väsen av kärleken? Varför något substansiellt som vi bör anpassa oss till? Det är en relation i mötet men inte i mötets respons, detta om det älskas är något nytt. Och som du säger så måste vi utveckla kärleken i takt med livet om vi vill att kärleken till det specifika skall bestå. Men det är inte något återskapande utan var gång något nytt. Just för att allt är så föränderligt så tror jag inte vi bör fästa oss vid objektet för kärleken och inte heller göra den monogam eller begränsad i sin kvantitet.
Kärleken är den personliga hållningen mot det vi möter i världen. Varför begränsa den på något sätt efter vad som står att finna runt omkring oss?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
