Hejsan...
J R Auk undrar......vi besvarar!
Visst bör man följa de demokratiskt påbjudna lagarna i en demokrati! Man behöver dock ej gilla dem! :lol:
Kallekula påstår att jbig äro egen företagare, är jag? Möjligen haver jag ett vilande företag, som alltså ej äro verksamt! Inte manipulera, jbig ser dig!
Ett exempel på vad som händer i ett arbetarstyrt företag då, eftersom Kallekula frågar:
Den ekonomiska kris som drabbade västvärlden även i början av 1980-talet slog hårt mot det franskspråkliga Quebec. Dess ekonomi var i hög grad uppbyggd på företag som hade sina huvudkontor i USA eller det engelskspråkliga Kanada. Rädslan för att Quebec skulle bryta sig ur Kanada var stor under dessa år och många företag lade ned verksamheten eller flyttade den till USA eller västra Kanada. Quebec höll på att förvandlas till ett fattigdomsnäste i Kanada. Framtidstron sviktade hos allt fler. Diskussionerna gick höga dessa år i provinsen och man insåg att det måste till kapital, även vid en självständighet, eftersom det mesta ägdes av folk boendes utanför Quebec. Även delstatsregeringen var intresserad av att satsa på ett nytt sätt att föra ekonomisk och social politik. Den solidaritetsfond, ”Quebecs Arbetares Solidaritetsfond”, som skapades av facket, QFL, och fackföreningskämpen Louis Laberge år 1983, blev efter några år en succé. Delstatsregeringen stöttade snart det hela och införde en särskild lagstiftning till stöd för fonden.
Lagen skulle ge köpare av andelar i solidaritetsfonden rätt att dra av 35 procent av sin investering från den skatt som betalades till delstaten. Taket för investeringar som gav rätt till skatterabatt sattes till 5000 CAD (Kanada-dollar). Även den federala regeringen över hela Kanada gillade idén och ansåg den värd att stödja. Delstatsskatterabatten sänktes till 20 procent från 35 procent, men i gengäld sänktes den federala skatten med 20 procent, alltså totalt 40 procents rabatt på skatten för den som köpte andelar. Till detta kom att solidaritetsfonden godkändes som skattemässigt gynnat pensionssparande, vilket gav rätt att dra av sparandet från den beskattningsbara inkomsten. Det innebar i praktiken ytterligare 10 procents rabatt på en investering i solidaritetsfonden.
Dessa skatterabatter ska inte bara ses som ett stöd för fonden som källa till riskkapital, det är även en stimulans till långsiktigt sparande och en kompensation för att spararna binder sina pengar fram till pensionen. En andel i fonden kan inte lösas in förrän spararen går i pension, eller förtidspension, eller av spararens dödsbo om han/hon dör före pensionsåldern. Det går även att lösa in andelarna då spararen behöver pengar till vidareutbildning eller starta eget företag.
Med tiden utvecklades en aktie, G-aktien, som inte kunde säljas vidare, inte gav rösträtt eller hade något nominellt värde – men de kunde alltså lösas in vid pensioneringen. Lagen ställde dock följande krav på fonden:
Minst 60 procent av de andelarna fonden säljer under ett år måste gå till investeringar måste återinvesteras genom direktinvesteringar i små och medelstora företag i Quebec. Investeringsobjekten får inte ha tillgångar över 50 miljoner CAD. Blir fonden majoritetsägare måste den sälja aktier till en ny huvudägare så snart som möjligt. Fondens mål är att främja tillväxtföretag, inte att förvalta dem. Målen är vidare följande:
• Investera i Quebec och ge stöd för att skapa och behålla jobb.
• Främja ekonomisk utbildning av arbetare och ge dem möjligheter att påverka Quebecs ekonomiska utveckling.
• Stimulera Quebecs ekonomi genom str4ategiska investeringar som är till nytta för provinsens arbetare och näringsliv.
• Främja utvecklandet av näringslivet genom att erbjuda arbetare att köpa andelar i fonden.
Solidaritetsfonden har som främsta mål inte enbart att placera kapital, alltså är det inte enbart ett s.k. ”riskkapitalbolag”, det är mer än så. Ett lika viktigt mål som att placera och förränta pengar är ju att man skapar och behåller jobb, utbildar arbetare, ger ekonomisk stimulans genom strategiska investeringar och utvecklar affärsföretag i provinsen Quebec. Av de medel som inte investeras direkt i företag investeras 80 procent i säkra, räntebärande papper och 20 procent på aktiemarknaden. Den första styrelsen valdes år 1983, 7 styrelsemedlemmar utsågs av QFL, valda på två år, 3 styrelsemedlemmar valdes av andelsägarna på ett år, liksom andelsägarna (alltså alla anställda) även valde VD:n för hela fonden. Redan 1984 hade man en verksamhet där Quebecs finansinspektion tillät fonden att sälja andelar i fonden. Detta första år såldes en halv miljon andelar. Efter några år hade fonden 2000 fackliga försäljningsombud och år 1996 var 786 företag knutna till fonden genom avtal där de erhöll bidrag från fondens medel.
Till en början protesterade bankerna, man trodde det skulle sluta i kaos och förlorade insatta medel, men efter några år märkte de att folk som sparade i solidaritetsfonden även sparade i andra fonder, och därmed tjänade ju även bankerna på det hela, vilket tystade kritiken från detta håll. Även företagarna i näringslivet var kritiska och ansåg det hela vara en väg mot kommunismen, men när de såg att fonden faktiskt visade sig satsa på företag som var utvecklingsbara insåg näringslivets folk att det inte direkt hotade övrig företagsamhet. Istället visade det sig att solidaritetsfonden var pådrivande i att utveckla lönsamma företag och ge andelsägarna god avkastning. Då tystnade även protesterna från detta håll.
I slutet av 1997 hade solidaritetsfonden 330 000 andelsägare, varav knappt två tredjedelar är medlemmar i något fack. Samma år var tillgångarna i fonden 2183 miljoner CAD, eller 12 225 miljoner kronor i detta års penningvärde.
Detta har gjort att delstaten Quebecs andel av den kanadensiska ekonomin har ökat, tidigare, 1989, var delstaten Ontario den dominerande ekonomiska delen av Kanada, med sin 49 procent av marknaden för insatskapital, något som sjunkit till 29 procent år 1994 – på bara fem år. Till stor del beroende på solidaritetsfonden.
År 1995 startade man 12 branschfonder och 16 regionala fonder, knutna till Quebecs 16 regioner. Dessa fonder finns inom gruvindustri, flygplanstillverkning, läkemedel, informationsteknologi, logistik, fastigheter skog och kultur för att ta några exempel. Genom att fonden gått in som delägare och ofta tagit initiativ till investeringar i olika företag har fondens kapital blivit en ”hävstång” för att locka fram mer riskvilligt kapital från andra källor, t.ex. banker och privatpersoner. Den har helt enkelt berikat provinsen. Varje region i Quebec har en egen regionalfond som enbart arbetar för den egna regionen och dess näringsliv, de mesta investeringarna går till tillverkningsindustrin och servicesektorn. Företag som busstillverkaren Novabus, startades efter resterna av ett nedlagt bussföretag år 1993. Sedan solidaritetsfonden och ett privat företag satsat i återskapandet har arbetsstyrkan ökat från 60 anställda år 1993 till 1000 anställda i Quebec samt 800 anställda vid en inköpt fabrik i USA 1997. I slutet av 1997 såldes f.ö. Novabus till svenska Volvo.
Ett annat företag är BioChem som startade med tre anställda till 1800 anställda år 1997, varav 600 i Quebec, och övriga i Tyskland, Italien och USA. Exemplen är från 1990-talet många, både i Kanada och USA.
I solidaritetsfonden framgår det ur årsberättelsen för 1996 att man fram till halvårsskiftet 1996 hade räddat 42 086 jobb i Quebec. Efter att ha fått kritik från en del håll, där kritikerna ansåg att man inte skapade något nytt utan bara hindrade kapital att söka sig till lönande verksamheter, gjordes en studie vid Quebecs universitet om hur många jobb solidaritetsfonden egentligen hade skapat, inte bara räddat. Det framkom att 15 400 jobb hade skapats från starten. Det var jobb som främst hade skapats i områden med svag ekonomi. Fondens insatser hade dessutom ökat Quebecs ekonomi med 964 miljoner CAD. Samtidigt hade skatterabatterna kostat delstatsregeringen 397 miljoner CAD, och kostat den federala regeringen i Kanada 357 miljoner CAD. Således hade solidaritetsfonden för varje dollar den drog in, kostat 0,8 CAD - vinst således. Dessa summor betalade igen sig på så kort tid som mellan 2 och 3 år. Solidaritetsfonden har alltså varit till nytta för Quebec och dess befolkning. Trots detta har inte kritiska röster saknats, vissa anser att fonden alltför mycket riktar in sig på att bibehålla företag och för lite på att utveckla nya företag. Fondanhängarna menar dock att man hela tiden har ett lönsamhetskrav på sig, man förväntar sig en avkastning trots att man ser till att de sociala målen också upprätthålles.
Källa: ”I egna händer, om löntagarägande i USA och Kanada”, Per Åhlström, på uppdrag av från ”Folket styr”, LO:s demokratiutredning, 1998.
Detta har vi ju redan visat dig, så varför upprepa?
Nått mer.....? :lol:
MVH
jbig
Att verka för det goda...
