"Den amerikanske statsvetaren Paul Pierson har gjort en berömd sammanställning av de manipulativa tekniker som politiker använder för att driva igenom nyliberala kursändringar utan att väljarna förstår vad som sker. Teknikerna har namn som »splittring« och »fördunkling« och användes av Ronald Reagan och Margaret Thatcher i USA och England under 80-talet. Huvudtaktiken är enligt Pierson att låta förändringarna ske obemärkt, eller som han uttrycker det: »never be seen to do harm.«"
Denna förklaring, att högern på något lömskt sätt då och då lurat sig till makten i USA, Sverige och England, är tyvärr ganska vanlig hos den vänster i alla fall jag stöter på. När vänsterregeringar tillträder regeringen efter val har däremot ingenting ohederligt skett, utan "folket har sagt sitt". Men det stycket jag hänvisade till nämner angående England ingenting om att:
- landet upplevde rejäla makroekonomiska problem under 1970-talet, till den grad att regeringen 1976 fick söka lån hos Internationella Valutafonden, vilket var en svidande prestigeförlust
- den höga inflationen sopade tvärt bort medelklassens besparingar
- långtgående fackliga rättigheter med dess följder, bl a energikris, var inte alls populära bland större delen av folket; 73% av de tillfrågade ansåg i en undersökning alldeles innan Thatcher vann valet fackens makt vara huvudfrågan, och Järnladyn var mycket öppen och noga att meddela att förändringar skulle ske om hennes parti vann valet. Jag ser inga "manipulationer" någonstans, annat än i paranoida konspirationsteorier från somlig vänster
- av västeuropas befolkningar var den engelska minst nöjd med sin fackförening
Men tydligen "förstår väljarna" i England ingenting av detta, de upplevde ingenting av obehag, ingenting som helst negativt intryck, utan allt vad frid och fröjd, ett riktigt paradis. Denna dubbelmoral jag träffar på ganska ofta gör att magen vänder sig ganska rejält inför orden från dem som säger sig värna folkets bästa och demokratin.
Redan 1906 fick fackföreningarna i England sina första vidsträckta rättigheter, de viktigaste var att en fackförening hade rätt att med våld utestänga dem arbetare som inte önskade strejka, oavsett om dessa var anslutna till en fackförening eller inte. Under 1970-talet slog denna lag igenom med full kraft, när fackföreningar kunde bete sig i stort sett hur de ville, varav t ex energiförsörjningen tog stryk, vilket orsakade allmänt missnöje i en tid med en landsomfattande stillastående produktivitet. Ytterligare råg i ryggen fick facföreningarna genom skriften Full Employment in A Free Society, skriven av ekonomen Beveridge, vilken uppmanade regeringen att till varje pris bibehålla en hög sysselsättning. Pris betyder betalning och visst fick England betala!
När Thatcher vann valet 1979 infriade hon sina vallöften, bl a att inflationen skulle hejdas och att facket skulle reformeras. Arbetslösheten steg inledningsvis i kampen mot inflationen, men senare visade det sig att fler personer fick eller skaffade sig sysselsättning, så Thatchers arbetsmarknadspolitik var inget som helst misslyckande. Vad gäler fackets rättigheter, grep Thatcher in med lagstiftning, bl a:
- innan en strejk skulle alla anslutna medlemmar rösta om föreningen skulle strejka eller inte; denna reform visade sig vara mycket populär bland fackanslutna till den grad att inte ens labour ville riva ned den
- fackföreningarna fick inte längre med våld utestänga andra arbetare från sina arbetsplatser
- strejkvakter hade inte längre rätt att vara vakter vid andra arbetsplatser än sina egna
Labour och ordföranden i fackförbunden trodde att dessa högerreformer skulle leda till en lättköpt seger 1983, men valdagen slutade med en kalldusch, när det visade sig att Thatcher återvaldes. I det största fackförbundet, Trade Union Congress, TUC, vilket är en blandning av Sveriges TCO och LO, hade 32% röstat på Thatcher medan 39% stött labour; 26% röstade på en allians mellan liberaler och socialdemokrater. Av yrkesarbetarna stödde fler här Thatcher än labour. 61% av medlemmarna var för reformer som stramade åt fackförbundens rättigheter. Detta resultat är alltså effekten av högerns manipulationer, enligt somlig vänster, men den vänster som säger det har ingen aning om England innan Thatcher. De nya lagarna testades i och med gruvarbetarstrejken 1984-85. Gruvabetarnas fackförbund heter National Union of Mineworkers, NUM, vilket vid denna tid hade 180 000 medlemmar. Ordföranden hette Arthur Scargill vilken blåste till en omfattande strejk för löneförhöjningar. Scargill ignorerade Thatchers nya lagar för hur strejker ska utlysas genom att han struntade i medlemmarnas röster; 45 000 medlemmar, varav flera viktiga underavdelningar inom NUM, var mot strejk medan 20 000 var för. Redan från början var strejken dödsdömd. Scargill försökte även med flygande strejkvakter vilka reste från gruva till gruva för att hindra icke strejkande, och vilket ledde till kravaller med polisen. Scargills beteende var högst impopulärt bland allmänheten - t ex 86% av de tillfrågade i en opinionsundersökning var emot flygande strejkvakter - och bidrog ytterligare till strejkens totala misslyckande, och dessutom till att NUM splittrades officiellt. Thatcher gick stärkt ur konflikten och vann ett tredje val. Hennes viktigaste fråga hade hon infriat.
Här tillkommer Thatchers mål att fler arbetare skulle bli delägare eller aktieägare, något som borde tilltala vänstern, men tydligen inte alls komenteras. 40% av statliga företag såldes:
- tydligt i USA och England var att många hyresgäster i kommunala/statliga bostadsbolag inte brydde sig om fastigheten, varav förslumningen sakteligen satte sina spår. Genom att Thatcher valde att privatpersoner skulle behöva vara hyresgäster, skulle de istället kunna köpa en bostad. Resultatet blev att 1988 ägdes två hem av tre av dem som bodde där. Förslumningen upphörde
- Brittish Telecom: 234 000 fast anställda varav 94 % är delägare
- Jaguar: av 11 000 anställda blev 7 000 delägare
- National Freight Consortium: Englands största åkeri med 26 000 anställda, varav 60% av dessa äger aktier
- fonder för småsparare
Antalet engelska aktieägare ökade från tre till sex miljoner, dvs från 7% till 21% av den vuxna befolkningen. Aktieägandet i socialgrupp C2, D och E, vilket betyder yrkesarbetare och nedåt, ökade från 2% till 11%. Om tjänstemännen, och nu menas inte verkställande direktörer, inkluderas, stiger andelen, men de uppgifterna finns inte med. Labour uppskattade inte till en början det ökande inflytandet för privatpersoner, utan man lovade istället att nationalisera de nyligen privatiserade företagen med motivet att det var "socialt nödvändigt" att behöva göra så. Exakt vad socialt nödvändigt innebar definierades inte, men vi kan gissa oss till att det betyder enbart en enda sak: flum, att statliga företag ska kunna gå med miljardförluster utan några obehagliga bieffekter, vilket var en anledning till att England fick liksom ett u-land med skam gå till Internationella Valutafonden överhuvudtaget.
