Makterna skrev:Ändå verkar kulturfolket inte vilja kalla designprodukterna på Ikea för konst, då de ju är lättåtkomliga, lättsmälta och kommersiella, vilket kulturfolket hatar.
Det här är inte sant. Designprodukter brukar man nämligen inte kalla för konst ens när de är svåråtkomliga, svårsmälta och dyra. De kallas helt enkelt för "design". Steget från design till konst är dock litet, och både billiga och dyra designprylar har ställts ut på gallerier och diskuterats i konstforum. IKEAs årliga katalog
brukar faktiskt dra till sig intresse i kulturnyheterna, alltså helt tvärtemot mot vad du påstår.
Fel #1.
Här säger du dels att Ikea's designprodukter inte är konst (fast det beror inte på att de kommer från Ikea, utan det beror på att design inte är konst), sen vänder du på klacken och säger plötsligt att Ikea-katalogen visst intresserar konstfolket. Hur ska du ha det då? Det verkar som att du inte alls har nån poäng i den här debatten, utan att du bara är ute efter att vädra ut nån retorisk ådra? "Åh, nån säger emot vårt kära status quo, kom mina bröder, man ur huse till försvar mot kulturen", ungefär.
Where is Waldo-bilder innehåller väldigt mycket detaljer. Men de är inte konst.
Helt fel. Det är i själva verket inte
alls ovanligt att barnboksillustrationer ställs ut på gallerier och diskuteras på kulturnyheterna.
Jag pratade inte om barnboksillustrationer, utan om såna där detaljerade bilder med massvis av detaljer, där man ska hitta en figur som heter Waldo. Att målgruppen för Where is Waldo-bilder, är barn, är beside the point. Ditt resonemang är lika ologiskt som "åh, en neger slog mig, därför förstår ni väl att ni måste akta er från alla som är svarta?".
Och anledningen att jag tog upp Where is Waldo är att nån sa att detaljrikedom var något som gjorde konst till konst. Jag syftade till att motbevisa detta, genom att ta de detaljrika Where is Waldo-bilderna som exempel, på nåt som inte är konst. Att du då kommer och pratar om ANDRA barnboksillustrationer, som minsann ställts ut på museum, är väldigt irrationellt och riskerar få debatten att spåra ur.
Högupplösta fotografier av Grand Canyon är också detaljrika, och dessutom vackra i mångas tycke, men ändå inte konst.
Eh... Jo? Bland vanliga människor så anses fotografi absolut vara en konstform. Det finns inte någon osynlig regel som säger att det inte skulle gälla för naturfotografi.
Precis samma logical fallacy igen.
Mitt argument var att motbevisa varför allt som är detaljrikt (och här dessutom vackert) ändå inte får kallas konst. Då kommer du och invänder att foton minsann är konst! Men Rising, är alla foton konst då? Om jag tar ett kort på min kuk med webcam, är det konst då? Inte många konstförespråkare skulle anse det.
Därmed har jag bevisat att din syn på kultur inte delas av allmänheten, utan enbart är utslag av din egen osakliga subjektivitet.
Du har inte bevisat ett dugg angående min "syn på kultur". Jag har ingen "syn på kultur" eftersom det inte finns någon logisk definition på det. Däremot kan jag avfärda det som begrepp. Det är bara en eufemism för att försvara meningslösheter. Poängen jag vill förmedla har därmed med eufemismer att göra. Samma sak gäller när jag klagar på andra eufemismer såsom "humanism" eller "demokrati", som i viss mån används för att försvara nästan vadsomhelst, inklusive Östtysklands terror mot medborgarna. När ett ord används för sin positiva klangs skull, men inte verkar betyda nåt vettigt (t.ex. att det saknar en tydlig definition), bör man vara misstänksam.
Bortklippt citat återinlagt, för sammanhangets skull:
Rising skrev:Ahaa... Nu framstår din poäng tydligt.
Du stämplar begreppet "kultur" på saker som du tycker är dåligt: Överstatlighet och sånt som inte faller dig i smaken. Ja, det är klart att om man använder orden så lättvindigt, då kan man dra vilka slutsatser som helst.
Jag DEFINIERAR inte kultur så, men jag säger att det finns en dylik SAMVARIANS.
Du använder alltså stereotyper för att kunna argumentera mot en halmdocka. Kan du inte använda riktiga argument och bemöta någon verklig meningsmotståndare istället?
Det jag tycker är som sagt att
a) det som brukar kallas kultur är meningslöst,
och att jag tycker att
b) ordet kultur inte verkar ha någon enhetlig definition
är varken motsägelsefullt, eller har nåt med stereotyper eller halmdockor att göra.
När du säger att jag tycker kultur är "dåligt", är det däremot du som argumenterar mot en halmdocka. Jag anser inte att kultur är aktivt "dåligt", utan att det är meningslöst. Kultur kan vara bra om man som konstnär vill ha pengar av staten, t.ex. Och kultur kan vara dåligt, om det medför att ofrivilliga måste betala skattepengar för att kunna bekosta det. Det är som med EU, om tillräckligt många med makt syltas in i bidragskarusellen, kommer ingen kunna få majoritet nog att rasera den. Det finns en idé med att över hälften av EU's budget går till bönder. Orsaken är såklart de socialistiska franska bönderna. Terror lönar sig.
Om du nu påstår att James Bond och elektronisk dansmusik inryms inom det vedertagna kulturbegreppet, skulle man ju kunna studera hurpass mycket kulturnämnderna stödjer sånt
Ingen här har påstått att "konst = vad kulturnämnder stöder".
Nähä, så till och med kulturnämnderna har missförstått vad konst/kultur är? Vems definition ska man lyssna på nu då?
Tvärtom så är de flesta människor i verkligheten överrens om att det existerade kultur långt innan det fanns några kulturnämnder. Det är nog bara du i hela universum som skulle påstå motsatsen.
Nu är du irrationell igen. Även om det är sant att kultur kan finnas obereonede av kulturnämnder, så borde mitt resonemang stämma, dvs att kultur är ungefär sånt som kulturnämnder, om de finns, väljer att stödja. Men låt höra, vad är kultur nu då? Du sa förut att du hade en egen komplex definition, och att du pendlade mellan den och nån annan kulturpersons. Men sedan gav du uttryck för ytterligare en definition. Har du bestämt dig ännu?
Jag tror var och en som läser detta är lite skeptiska till att kalla James Bond kultur, så jag rastar min kasse.
Det tror du? Okej, vi kollar. Avant har redan sagt sitt, så du ligger under med 0-1. Hur många röster behöver du ha emot dig innan du börjar tvivla på din verklighetsuppfattning?
Jag föreslår en opinionsundersökning med följande formulering:
Vad är kultur?
Alt 1. Kultur är allt som människan gör! Inkl att äta, sova, ha sex.
Alt 2. Kultur är allt som människan skapar (även kommersiella saker får inräknas, t.ex. pornografi, vykortsbilder på snygga bilar, vanliga foton av Grand Canyon utan konstnärliga vinklar, etc).
Alt 3. Kultur är allt som människan skapar, men för sig själv (t.ex. paint-by-number-målningar, att lösa korsord, etc)
Alt 4. Kultur kräver iallafall en viss finess, men även s.k. low-brow-kultur får inräknas, t.ex. att måla "Välkommen till familjen Svensson" och nåt motiv, på sin brevlåda.
Alt 5. Kultur är egentligen mest finkultur, t.ex. opera, balett, klassisk musik. Åh härliga känsla! Ikea-design gör mig sjuk eftersom den säljs i såna stora mängder.
Alt 6. Kultur låter sig endast definieras ostensivt (Risings första definition).
Alt 7. Risings andra definition (hans egna, men som han inte riktigt är säker på).
Alt 8. Den där serietecknarens (?) definition, som Rising hänvisade till.
Alt 9. Annan definition.
Alt 10. Kultur är endast en hype. Objekt kan ha goda egenskaper (skönhet, sexighet, informationsvärde etc) oberoende av huruvida de är kultur/konst. Kultur/konst är sålunda inget som gör ett objekt till något förmer, eller annat, än summan av dess egenskaper. Det finns kanske andra sådana egenskaper (t.ex. affektionsvärde eller kuriosavärde) men något speciellt konstvärde finns inte objektivt, utan bara i kulturhypens värld.
Detta har hänt, i korthet:
1. Makterna fäller två påståenden:
a) Makterna säger: "Jag ogillar kultur"
b) Makterna säger: "Kultur är bluff"
2. Rising hävdar att ett orsakssamband föreligger mellan händelse a och händelse b. Närmare bestämt hävdar han att b följer av a.
Anm. Inget har ännu framkommit som styrker detta orsakssamband.
Då tittar vi på den rationella kunskapsteorin. Den säger klart och tydligt att bevisbördan vilar på den som fäller ett påstående (alltså 2).
App app! Du hoppade över ett steg:
Precis som du säger så vilar bevisbördan på den som fäller ett påstående, så låt höra vad beviset är bakom b) "Kultur är bluff".
Fel, bevisbördan vilar på den som påstår att kultur finns. Samma diskussion som med Gud. De religiösa verkar tro att det är ateisterna som har bevisbördan, "vi religiösa är ju så många och så starka", typ.
Ändå har jag varit snäll och lämnat en massa argument, trots att bevisbördan inte är min. Om kultur inte ens kan definieras, hur kan det då vara annat än en bluff?
Hittills har dina argument varit motsägelsefulla, orimliga eller rena faktafel som jag enkelt kunnat motbevisa med belägg från verkligheten.
Så situationen är denna:
1. Makterna säger sig ogilla kultur, samtidigt som han gillar många saker som i allmänhetens ögon helt klart är kultur. Uttalandet är således motsägelsefullt och kan därför inte vara rotat i förnuftet utan snarare i känslorna.
Vilken "känsla" då? "Åh, idag känner jag för att vara självemotsägande", eller? Din förklaringsteori verkar inte speciellt rationellt uttänkt.
I dessa teorier uttrycker Makterna sig ständigt raljant, med överdrivna exempel och fixeringar kring ämnen som hans meningsmotståndare inte känner sig vid. Detta styrker ovanstående.
Detta beskriver endast min framtoning, inte mina egentliga argument. Du argumenterar därmed irrationellt återigen.
Jag använder exempel för att jag tror att man kan förklara saker tydligare då genom att göra dem mindre abstrakta och svårgreppbara, men jag får väl sluta med det eftersom du stör dig på det då! Risken är nu att argumentationen blir svårare att följa.
Det är dock inte nödvändigtvis så att känslorna som driver dig är just aversionen mot konst. Det är bara min kvalificerade gissning, baserat på att du faktiskt skrivit det.
Var har jag skrivit att aversion mot konst driver mig?
Det kan också vara så att du ogillar mig eller att bli motbevisad.
Jag har ingen aning om vem du är, så hur skulle jag kunna ogilla dig? Däremot anar jag att dina stundtals väldigt ihåliga argument är AVSIKTLIGT ihåliga, dvs att du trollar, dvs förstör debatten avsiktligt, och detta skulle kunna vara en potentiell orsak att ogilla dig som person. Ännu vet jag dock inte säkert om det är så eller inte. Hittills har jag bara sett en person göra så i detta forum, det var Avantgarde, och teorin bevisas av att han även kom med olagliga sexbrottsanklagelser mot mig, uppenbarligen helt tagna ur luften.
Det kan också vara så att du ogillar statens inblandning i kulturen så mycket att du letar efter möjligheter att skriva om det vare sig det har med mina argument att göra eller inte. Och utöver ogillande så kan du förstås också drivas av allehanda positiva känslor, såsom en sprittande debattlust som får dig att vilja argumentera mot mig. Eller kanske är det något helt annat; nyförälskelse, vårkänslor, osv. Allt är möjligt.
Måste alla drivkrafter vara sådär underfundiga? Du har ju glömt den mest uppenbara och ärliga - sökandet efter sanningen. Som man känner sig själv känner man andra, kanske.
Det enda som inte är möjligt är att du kan vara driven av ditt förnuft ety du saknar några förnuftiga argument. Hittills har allt du skrivit varit rena felaktigheter eller bara osakliga stereotyper. Det är inte min "åsikt", utan det är den enda möjliga slutsatsen jag kan dra efter att ha motbevisat dig om och om igen i den här tråden.
Men eftersom alla dina "motbevis" i sin tur motbevisats, så kvarstår i själva verket inte ett enda av dina motargument. Det enda du kanske bevisat är att du är kreativ när det gäller oseriös retorik.
Jag uppfattade att du menade att det primära syftet med aktiviteter som är kultur/konst, är att kommunicera.
Ja, och då särskilt att förmedla verkets
egna kvaliteter. En instruktionsmanual kallar man ogärna för "kultur" eftersom den inte är tänkt att förmedla sina
egna värden, utan hur något utomstående fungerar.
Det låter som att det är "bildspråk" du definierar nu. En bra logotyp kan t.ex. vara bra bildspråk, men den blir inte kultur för det.
Om kultur nu är kommunikation, då borde kulturen bli mer kultur ju fler som mottar den?
Sure. Så brukar branschorganisationer resonera. Det är därför vi har guld- och platinaskivor, exempelvis.
Branschorganisationer ja, är de kultur då? Menar du att om man frågar nån som är representativ för sånt som kallas kultur, typ nån konstnär eller dramatiker, så skulle han svara att en låt som sålts i många exemplar är "mer kulturell" än en smal låt av nåt proggband på 70-talet? Dvs bättre?
Ett annat sätt att resonera är att utgå från kvaliteten istället för kvantiteten. Alltså: "Hur mycket förmedlar det här verket till mig?" Det ena kriteriet är kollektivistisk (= "det som flest personer gillar är mest konst") medan det andra är individualistiskt (= "det som betyder mest för mig är mest konst").
Jaha, så om t.ex. en påse lösgodis betyder mycket för mig, så är den kultur enligt den sistnämnda definitionen? Lösgodiset förmedlar ju en god smakupplevelse. Räknas det?
Så; ja, ur ett kollektivistiskt synsätt så är Sagan om Ringen mer kultur än konstiga fransk-afrikanska filmer. Det kan den vara ur ett individualistiskt synsätt också. Jag personligen är mer av en individualist än kollektivist, så anledningen till att jag tycker att Sagan om Ringen har mer kulturellt värde än någon av de fransk-afrikanska filmer jag sett, är inte för att jag följer med strömmen utan för att jag förmedlats fler tankar och känslor av Sagan om Ringen.
Sagan om Ringen borde därmed åtminstone vara ett bra bevis på att vi inte behöver kulturnämndernas kulturbidrag för att njuta högklassig fiktion.
Men om det nu verkligen fanns något som du ville veta av nån konstnär (förutsatt att han inte är död, förstås) så kan du säkert läsa det på Wikipedia-sidan om den konstnären, eller maila honom, hans fanclub eller kanske hans sekreterare/medhjälpare, och förhoppningsvis få svar på just din undring. Detta måste ju vara mycket effektivare kommunikation än att bara stå och glo på hans verk och på egen hand försöka lista ut budskapet.
Ja, om allt jag vill veta är något som enkelt kan uttryckas i ord, då stämmer det du säger. Om jag exempelvis vill veta hur gammal Chuck Palahniuck är, då kollar jag på wikipedia istället för att titta på Fight Club och försöka lista ut det på egen hand.
Men om jag vill bli förmedlad något som inte lika lätt uttrycks i ord?
Visst finns det saker som lättare uttrycks i bild/form än i ord, men det går ju att uttrycka allt i ord, även om det krävs många ord. En designer kan t.ex. säga "böjen på den här vasen matchar den böjda formen av dess topp, och avsikten är att skapa en harmonisk känsla". Nöjer man sig med bild/form är risken väldigt stor att olika människor uppfattar budskapet annorlunda än hur det var avsett. Det är därför inte att rekommendera ifall det är det avsedda budskapet man undrar över.
Menar du förresten nu, att definitionen på konst är att den är en kommunikationsmetod för att förmedla ett budskap?
"Budskap" är vanskliga inom konsten. De bilder som söker förmedla tydliga, uttryckliga budskap (såsom stapeldiagram, vägbeskrivningar och instruktioner för hur man ska montera möbler) kallas ogärna för konst. De är ju inte till för att förmedla sina
egna värden.
Börja i andra änden, istället: Att förmedla känslor, väcka tankar och frågeställningar... Sådana saker.
Hur vet man att konst lyckas med att förmedla känslor? Känslan av att se en skulptur kanske inte alls blir densamma hos åskådaren som den var hos konstnären. Känslan av konstverket kanske mer beror på vilken bild av konstnären som trummats upp runtomkring.
Kan det kanske röra sig om att många människor har svårt att beskriva känslor i förnuftigt språk? Det är lättare att säga "åh, den här vasen ger mig... en känsla" än att beskriva "vasen relaterar till operahuset i Sydney samtidigt som den associerar till en grekisk palatspelare", om man är dålig på språk. Det ser man ju t.ex. tydligt när det gäller relationsproblem, för relationer handlar ju om att kombinera känslor såsom kärlek, med den logiska utmaningen i att klara av att samexistera med en annan individ som kanske är annorlunda än man själv, men ändå må bra. Vad säger statistiken om konstnärers förmåga att hantera relationer? Om den är lägre än andras, så har vi en tes här.
Vi människor namnger många företeelser efter deras syfte, och utifrån detta syfte kan vi sedan avgöra deras kvalitet. En persienn som inte förmår skymma insyn är exempelvis inte en persienn som fungerar - ergo är den ett fall av dåligt hantverk. Funktionalitet kan vi i hög grad mäta; vi kan se hur lång batteritiden är i en mobil, hur väl ett par högtalare täcker mellanregistren och hur krocksäker en hjälm är, osv.
Men så finns det också ett antal företeelser som inte fungerar så; som inte har någon yttre funktion. Vad kallar man detta; det som snickrats och drejats för sin egen skull?
Svar: meningslösheter. Varför skapar man något för föremålets "egen skull"? Tror man att man är Gud och ska skapa liv, att verket ska få ett eget medvetande? Ett utfall av skendräktighet kanske, som när en hund/katt adopterar en strumpa och sköter om den som en valp? Som tanken på att ur sand skapa liv - i mytologierna kallas en varelse som av en magiker skapats ur sand, för golem. Kanske är det ett mänskligt behov att tro sig kunna skapa liv, eller åtminstone saker som har ett "eget" värde, oberoende av dess popularitet hos andra? Isåfall har vi förklarat vad kultur är. Och att detta värde inte är objektivt, utan bara finns hos konstnären själv.
Det är inte bara kulturen som förmår väcka känslor hos oss för sina egna kvaliteters skull, men eftersom vi namnger företeelser efter deras syfte i så hög grad så behöver vi ett särskilt namn på allt det som främst har som syfte att göra just detta.
En solnedgång och en trasig persienn kan vara precis lika intressanta att betrakta som en tavla, men solnedgången saknar syfte och persiennen har ett annat syfte. Tavlans syfte är dock att bli betraktad. Således skiljer kulturen sig åt från naturen och hantverken.
Menar du att en tavla egentligen inte är bättre, har fler eller högre värden, än en trasig persienn, och att förklaringen till att den förstnämnda kan kallas konst, bara är semantisk? Eller menar du att tavlan, eftersom den semantiskt kan kallas konst, automatiskt har ett konstvärde, som gör den bättre än persiennen?
Att vi namnger saker efter dess syfte är tydligt i många sammanhang. Vi kallar exempelvis en film för "komedi" om dess syfte är att roa oss, även om vi personligen tycker att den är tråkig. Ditt argument i den här tråden har varit såsom att säga att eftersom det finns många saker som är komiska utöver roliga komedier, så behöver vi inte begreppet "komedi".
Nej det var inte så jag menade. Jag har inte alls sagt att "kulturmänniskorna säger att konst är snygg, men det tycker inte jag, därför har kulturmänniskorna fel". Inte alls. Min poäng är att kultur är en hype. Som du själv redan påpekat så finns det saker som är konst och som jag kan tycka samtidigt har ett snygghetsvärde, så glöm för enkelhetens skull det där att du uppfattar mig som konsthatare, det verkar störa dig och verkar få dig att resonera irrationellt.
En affisch av Grand Canyon blir t.ex. inte fulare för att den inte är konst utan trycks i hundratusentals exemplar och delas ut gratis med nån kvällstidning. Och den blir inte vackrare om det plötsligt visar sig att en känd konstnär gjort den, och att han sätter upp den i sitt galleri, och konstfolket säger sig se geniala poänger i den.
Jag håller med. Och än viktigare: Affischen blir inte mer
kultur heller. En satirillustration är lika mycket kultur den dagen den tecknas som den dagen den ställs ut på ett galleri. (Däremot blir den mer "finkultur", men det är något
helt annat (och inte nödvändigtvis något positivt omdöme). Finkulturen är en särskild livsstil, precis som nördkulturen och gaykulturen. Det är bara en enskild sorts referensram.
Ja det håller jag med om. Lowbrow/highbrow är något annat. Vad vi diskuterar är kulturen som sådan, och huruvida det finns något "kultur"-värde eller om kulturrörelsen bara baseras på en hype, ungefär som att kristendomen bottnar i en psedohändelse (dvs att Jesus var Guds son, vilket han enligt vetenskapen inte alls var, eftersom det inte kan finnas några gudar).
Sen kan såklart de kristna få ut vissa fördelar ÄNDÅ av sin verksamhet, t.ex. att det är mysigt att känna samhörighet i kyrkan etc. På samma sätt är det såklart med konstfolket, de känner sig viktiga när de får gå på vernessage och skaka hand med stora konstnärer etc, och tror sig bli begeistrade av de nya och senaste konstverken. Det är en sorts lek. Om man inte tycker att ett konstverk är nåt särskilt, så kan man ju inte säga det ändå, man vill ju fortsätta vara populär bland konstfolket. Därför måste man säga att det är fint, och kanske lurar man också sig själv att det är fint. Det är svårt att känna sina egna känslor, och analysera huruvida ett föremål faktiskt skänker en en skönhetsupplevelse, eller om det är alla andra upplevelser på vernessagen, det goda vinet, att man får mingla med folk som har hög social rang, den proffsiga belysningen i taket, som skapar den där känslan man har just när man betraktar objektet. Som sexolog vet jag att många människor inte ens klarar av att känna efter vad deras egna sexuella läggning är, så hur tusan skulle de isåfall kunna veta om ett konstverk skänker dem en skönhetsupplevelse eller en annan sorts upplevelse, eller kanske ingen upplevelse alls?