tävling

[Tony The Pony]

Skriv vad ni känner inför spel och tävlingar!

Jag försöka skapa någon slags mildhet hos mig (vilket jag för övrigt misslyckas med ganska kapitalt), vilken jag känner blir svårare att nå genom att placera mig själv/bli placerad, i tävlingar.

För att ta ett trivialt exempel så spelar jag inte längre dataspel där tävlingsbiten är för överhängande. Jag gillar inte att tävla.

[Algotezza]

God övning: finna meningen i det vi spontant upplever som meningslöst!

MVH

Algotezza

Och skapa meningsfylldhet i det meningslösa, helt meningslöst meningsfyllt!

Man fyller själv sin livstid med vad man vill, snart nog kommer dötiden.

MVH

Algotezza

[Ling]

God övning: finna meningen i det vi spontant upplever som meningslöst!

MVH

Algotezza

Och skapa meningsfylldhet i det meningslösa, helt meningslöst meningsfyllt!

Man fyller själv sin livstid med vad man vill, snart nog kommer dötiden.

MVH

Algotezza

Jag håller med dig Algotezza, det är såå viktigt att finna någon mening i det man gör, även om andra inte ser den meningen. Men har det någon som helst betydelse?

[Algotezza]

God övning: finna meningen i det vi spontant upplever som meningslöst!

MVH

Algotezza

Och skapa meningsfylldhet i det meningslösa, helt meningslöst meningsfyllt!

Man fyller själv sin livstid med vad man vill, snart nog kommer dötiden.

MVH

Algotezza

Jag håller med dig Algotezza, det är såå viktigt att finna någon mening i det man gör, även om andra inte ser den meningen. Men har det någon som helst betydelse?

Primär betydelse i mitt liv är vad som har mening för mig. Sekundär betydelse är vad andra tycker är meningsfullt. Det har jag ofta skitit i.

Jag har alltid varit sådan. Jag gick ut gymnasiet med bra betyg men jag vägrade ta på vita mössan och att springa ut på skoltrappan och ta emot blommor och släktens jubel.  Jag har alltid satt en ära att inte göra som andra utan vara en avvikare och följa min egen väg (i stort sett). Satt jobbig originalitet före bekväm konformism. Jag har inte alltid levt behagligt och lyckligt ytligt sett men jag har för det mesta haft gott samvete gentemot "mitt sanna jag". Det finns en djupare lycka bortom känslosvängningarnas berg- och dalbana.

MVH

Algotezza

[J R Auk]

God övning: finna meningen i det vi spontant upplever som meningslöst!

MVH

Algotezza

Och skapa meningsfylldhet i det meningslösa, helt meningslöst meningsfyllt!

Man fyller själv sin livstid med vad man vill, snart nog kommer dötiden.

MVH

Algotezza

Jag håller med dig Algotezza, det är såå viktigt att finna någon mening i det man gör, även om andra inte ser den meningen. Men har det någon som helst betydelse?

Hur långt skall man gå för att finna meningen då? Lura sig själv? Medicinera sig själv?

[Algotezza]

God övning: finna meningen i det vi spontant upplever som meningslöst!

MVH

Algotezza

Och skapa meningsfylldhet i det meningslösa, helt meningslöst meningsfyllt!

Man fyller själv sin livstid med vad man vill, snart nog kommer dötiden.

MVH

Algotezza

Jag håller med dig Algotezza, det är såå viktigt att finna någon mening i det man gör, även om andra inte ser den meningen. Men har det någon som helst betydelse?

Hur långt skall man gå för att finna meningen då? Lura sig själv? Medicinera sig själv?

Den balansen får du själv finna. Det finns inget generellt svar på den frågan, förutom att det vore motsägelsefullt om ens försök att göra livet meningsfullt på sikt skulle leda till att man  mådde direkt illa av sina försök, eftersom syftet med att försöka ge livet mening väl är att på sikt må bra. Det vore väldigt kontraproduktivt.

MVH

Algotezza

[lilla gul]

Jag tävlar bara mot mig själv och jag har redan gett upp så jag vinner alltid..

[Algotezza]

Jag tävlar bara mot mig själv och jag har redan gett upp så jag vinner alltid..

Är det en form av idrottsonani att tävla med/mot sig själv? Eller är man bara lite kluven?

undrar Algotezza

[Tony The Pony]

Jag tävlar bara mot mig själv och jag har redan gett upp så jag vinner alltid..

Är det en form av idrottsonani att tävla med/mot sig själv?

undrar Algotezza

Hypotes: Det handlar om självpenetrering! Så, javisst, idrottsonani .

[Algotezza]

Jag tävlar bara mot mig själv och jag har redan gett upp så jag vinner alltid..

Är det en form av idrottsonani att tävla med/mot sig själv?

undrar Algotezza

Hypotes: Det handlar om att man ska penetrera - sig själv! Så, javisst, idrottsonani .

Kräver penisförlängning för min del.

MVH

Algotezza

[My Captain]

Människan lever ett liv som går ut på att, inte bara kämpa för egen vinning, utan också besegra andra. Både i sociala sammanhang och inom samhällets trapp- och utslagningsstruktur som vi själva bygger och är en del av. Med andra ord så är våran egen existens självdestruktiv?

Jag tror att vänskapliga tävlingar är nödvändiga för att göra människor mer vana och tåliga att spela "livets tävling". Detta är dock inte syftet med tävlingar. Det uppfyller egentligen bara en roande funktion vilket är helt ok för mig.

[Justin Case]

Som påpekats är det ingen gåta varifrån människors tävlingsinstinkt kommer (evolutionen). Frågan är om vi människor har någon nytta av vår tävlingsinstinkt från och med nu och någon gång i framtiden. Om det bara är fråga om att maximera sin egennytta, är tävlan mot andra människor förmodligen inte bra längre nu i vår tid, eftersom vi alla har mer att vinna på att samarbeta om att rädda mänskligheten från utplåning än på att parasitera på varandra och därmed riskera göra så att alltför få känner sig hågade att dra sitt strå till stacken för att mänskligheten ska undgå utplåning. Då evigt liv genom teknologiacceleration kanske väntar oss om mänskligheten bara överlever lite till, finns det inte ens för den rene egoisten någon anledning att tävla, annat än om han/hon inte kan undertrycka sin lust att tävla utan lider av att inte få tävla. Sådant lidande kan vara så menligt för mänsklighetens överlevnadschanser att vissa personer kanske trots allt bör tävla.

Men vad bör vi göra när det blir möjligt att med genmanipulation eller på annat sätt göra oss av med all vår tävlingsinstinkt för gott? Anta att vi kan ersätta tävlingsinstinktens konstruktivt motiverande funktioner med andra gener, så att det enda vi i så fall skulle ta bort vore det rent destruktiva i att tävla. Bör vi då göra det? Bör vi även mer allmänt ta bort den förmåga att brusa upp och bli våldsamma som många av oss har, och vissa i stora mått? Bör vi göra så att vi aldrig mer kan få för oss att kriga, hur irriterade vi än blir på varandra? Om vi samtidigt kan göra så att vi aldrig mer blir irriterade på varandra, kan det tyckas vara en god idé. En genetiskt betingat totalpacifistisk mänsklighet, för all framtid.

Vad händer om vi gör mänskligheten sådan, och det sedan kommer utomjordingar och anfaller oss? Då kommer vi inte att försvara oss, så om utomjordingarna som anfaller oss är samvetslösa kan de lätt förslava oss eller utplåna oss och lägga beslag på alla våra resurser, i så fall. Är det bra? Det kanske är fel fråga. En mer relevant fråga är kanske:
vilket är bäst:
1) att det garanterat finns en mänsklighet som kan tänka sig att kriga (försvara sig med våld om nödvändigt) i vissa situationer, och förutom det kanske eller kanske inte finns krigiska (och kanske även totalpacifistiska) utomjordingar, eller
2) att det garanterat finns en mänsklighet som är totalpacifistisk, och förutom det kanske eller kanske inte finns krigiska (och kanske även totalpacifistiska) utomjordingar?

Om det bara finns fredliga utomjordingar och inga krigiska utomjordingar, vinner mänskligheten och universum mer på om mänskligheten är totalpacifistisk än om den inte är det, eftersom samarbete är mer produktivt i alla sammanhang där ingen risk för att bli anfallen föreligger.

Om det finns krigiska utomjordingar, vinner då universum på att även mänskligheten är kapabel att vara krigisk (eller åtminstone försvara sig när den blir anfallen)? Inte nödvändigtvis. Oavsett om mänskligheten lyckas försvara sig mot utomjordingarna eller ej, finns det ju efter striden fortfarande minst en civilisation som är krigisk (eller åtminstone kapabel att försvara sig med våld vid behov). Den kan därefter komma att fortsätta anfalla andra civilisationer. Tills någon civilisation sätter stopp för den med våld. Och finns det en sådan civilisation som kan det, kan ju den civilisationen anfalla andra civilisationer, osv.

Kanske bör mänskligheten helt fräckt chansa på att det inte finns några krigiska utomjordingar, och på genetisk väg avskaffa all sin förmåga till krigiskhet? Eller går det att behålla mänsklighetens förmåga att försvara sig vid behov, utan att riskera att mänskligheten någon gång i framtiden använder den förmågan offensivt, till att anfalla utomjordingar eller skada/utplåna sig själv genom interna strider?

Tävling är en sorts krig, och Torbjörn Tännsjö har bl.a. argumenterat för att lagsporter som fotboll kan tänkas vara moraliskt problematiska då de tycks elda på och uppmuntra människors naturliga tendens att gadda sig samman mot varandra och hetsa varandra i grupp mot en annan grupp människor, något som ofta får långt värre följder (t.ex. dödliga gängslagsmål, krig, folkmord) än när enskilda människoindivider hamnar i gräl med varandra.

Jag undrar dock hur filosofiska diskussioner skulle se ut i en mänsklighet där inte den minsta tillstymmelse till tävlingsinstinkt fanns kvar. Det kanske inte vore så bra för filosofin, som ju ska utmana invanda föreställningar, ifrågasätta de rådande normerna och sådant.

[Justin Case]

Men vad händer med en individ som förlorar?

Mereologi: Jag hajjar hur du menar och jag kan bara instämma med dig. Tävling söndrar och splittrar på alla plan, tillochmed när vi tävlar mot oss själva, har vi stannat upp och undrat varför vi öht känner att vi måste prestera? Det är ramen som vi vill passa in innanför, som får oss att flina till inombords när vi presterar lite bättre än andra, särskilt om det blir känt inför andra människor att man presterat särskilt bra. Då kan man också fråga sig: Varför behöver jag den responsen? Varför vill jag vara bra i andras ögon? Varför vill jag vara bra öht? Varför kan inte människan bara ta och slappna av?

Det står dig fritt att "bara ta och slappna av", men jag undrar hur länge du skulle leva då. Bara en sådan sak som att gå till kylskåpet och plocka fram lite mat är ett avsteg från att "bara slappna av", en kamp mot tyngdkraft och friktion när du rör dig genom rummet. Hela vår tillvaro (utom tidvisa stunder av vila) är fylld av kamp. Men en möjlighet är förstås att du, om du har råd, betalar för obegränsat lång vistelse i total passivitet, med all tänkbar omvårdnad, på något specialspa för ändamålet, så att du inte behöver röra en fena i resten av ditt liv men ändå får ett långt och lyckligt liv. Men vill du ha ett oändligt mycket längre liv, är nog chanserna att få det större om du gör saker och ting än om du "bara tar och slappnar av" hela tiden. Personligen är jag hellre aktiv de närmaste hundra åren och därefter superlycklig i evighet, än lycklig i total passivitet konstant från och med nu och dör om några årtionden eller vad jag då har kvar att leva.

Därmed inte sagt att det inte kan vara rätt att koppla av totalt en bra stund någon gång i bland, redan idag. Samla krafter.

[J R Auk]

Ok då måste jag antingen vara en gammal rest eller människa v2.0 för jag saknar nästan tävlingsintinkter.

Jag brukar bara bedöma om jag skulle vinna om jag verkligen ansträngde mig, och sen värderar jag ansträngningen mot vinsten. Oftast så anstränger jag mig då inte. Inser att den största förtjänsten man får är "bevis", en påtår för självförtroendet.

Jag behöver inte det

Dock så kan man inte, om man ingår i ett spel, slå av på takten, eller annnat än kämpa för seger.

Det är det mest nedlåtande man kan göra mot någon annan i en situation av spel eller tävlan.

Så intellektuellt så avstår jag tävlan, men när jag väl ingår i ett sådant sammanhang, då antar jag tävlan med hela mitt intellekt.

Varför i hela världen människan skulle utveckla tävlingsgener övergår mitt förstånd. Sammarbetsgener är mycket mera troligt, särskilt om vi ser till den individuella teorin om geners fortplantning och inte till den övergivna kollektiva. Vilken omhuldar du Justin?

[J R Auk]

För övrigt, vad fan bryr du dig om utomjordingar och hotet mot vår planet? Om de vinner över oss så är de bättre än oss, kommer expandera snabbare (troligtvis, om det finns flera galaktiska raser, och har vi antagit en så..) och skapa ett större lyckovärde.

Vi är ju inte speciella eller hur. Vi skall ju avstå om det gynnar den totala lyckan.

Att inte kriga, dö lyckligt borde vara bättre än att kriga lida osv.

Eller gäller inte reglerna här.